Grattis till dig som tycker den här texten är usel
Vilken tur att svensk film är så dålig att vi slipper titta på den.
En sådan lättnad att Peter Handke hyllat serberna så att vi inte behöver läsa honom. Och tack Gud för att samtida konstnärer målar i mensblod, låter det flöda från sköte ner på kanvas, så att vi kan strunta i varenda tavla efter Zorn.
Tänker vi. För vi är trötta.
När den bråkiga nutiden ska förklaras tycks ofta en komponent saknas. Vi pratar om folklig vrede och elitistiskt förakt, politiska underströmmar och storföretags kladdfingrar, smartmobilers fördumning och artificiell intelligens. Allt har bäring.
Men vi är också utmattade.
Det finns för många personer, för många kulturyttringar, för många åsikter. Överflödet är oöverträffat i historien, det är en biblisk svärm med den förvärrande omständigheten att varje gräshoppa vill sälja in ett budskap. Alla vill komma åt oss, fånga våra pupiller, kapitalisera på vår uppmärksamhet.
Där står vi krakar. Svagt rustade inför locket och pocket. Inte argare än förr, men tröttare.
På evig jakt efter andrum.
Därav skadeglädjen över att svensk film krisar och att vår kulturminister inte har sett en enda guldbaggekandidat. Rullarna är ändå pretentiös sirap eller Tomas Ledin-pekoral, stönar vi som behöver legitimera att vi inte har orkat titta.
Därav indignationen över fotbollsförbundets arbete med att infoga transpersoner i deras traditionellt könsuppdelade verksamhet. Vi orkar inte begripa vad de menar, men så säger någon det helt missvisande och skandalösa ”könstest” och så kan vi sortera in förbundspamparna bland idioterna och sova middag.
Därav bojkotter, avbokningar, kölhalningar för tio år gamla skämt. Vi har redan nog med nunor och produkter i våra liv så några måste bort.
Vi stryker och kryssar oss genom dagen i hopp om att finna frid. Tar varje framletat garderobsskelett som en befrielse, för det manar till passivitet. Du behöver inte lyssna på henne, du är ledig, bry dig om annat.
Rekommendationer, däremot, är av uppenbar ondo. De är förklädda åtaganden. Nåde den som hyllar något, denna samvetslösa uppmärksamhetstjuv som kastar ännu en sanningssägare eller hjärtskärande tv-serie framför dig.
Vi kan inte bete oss såhär. Vi måste inte tycka något. Vi måste kunna stå ödmjukt ovetande. Vad jag anser om Alexander Bard och Cissi Wallin? Att Bob Dylan fick Nobelpriset? Om kristdemokratin, om miljöpartismen? Jag känner dem inte, har inte hört tillräckligt, inte läst partiprogrammen, så tills vidare håller jag dörrarna öppna.
Men så tänker vi inte. För vi har inte lärt oss att lämna ämnen outforskade och orecenserade, det är för stressigt.
Med det i åtanke vill jag vända mig till er som finner texten pladdrig och vag. Gratulerar. Stackare som gillade delar av den nödgas söka upp tidigare kolumner, hålla utkik framöver. Men ni är fria att inte läsa en enda text till av mig.
En gräshoppa död. En miljon kvar tills surret tystnar.