Terroristerna begriper värdet av det ofattbara
Det är svårt att begripa, men det måste vara sant. Även ställen som Somalia, Haiti och Tjetjenien har vardagar. Folk lever sina liv där. Så gott det nu går. Försöker göra som de gör varje dag. Försöker undvika att råka ut för något ovanligt. För det ovanliga är oftast det obehagliga på sådana ställen.
Det är kanske det som skiljer oss åt. I vår vardag är det ovanliga något man längtar efter. Något som bryter tristessen. Så sprängs vardagen i småbitar på några spanska pendeltåg. För vad kan vara mer vardag än pendeltåg i morgonrusning? Och plötsligt är det ovanliga inte spännande längre.
Det handlar inte bara om hur många som har dött. Mördats. Terroristerna begriper framför allt värdet av det ofattbara.
Vi läser om rättegången mot Marc Dutroux, den belgiske pedofilen som ska ha mördat åtminstone fyra unga flickor. Vi läser att han begravde två av dem levande. Hur ska man kunna förstå att en människa gör något sådant?
Vi läser om Jackie Arklöv. Legosoldaten i Bosnien. Om hur han hoppade på fångarnas armar för att knäcka dem. Bara för att det roade honom.
Tortyr och mördande som tidsfördriv. Obegripligt.
Och vi inser att några människor byggt bomber. De har räknat ut hur bomberna ska göra största möjliga skada på ett vanligt pendeltåg. De har lagt metallsplitter kring bomben. Splitter som ska borra sig in i kropparna på spanska kontorister, skolbarn och hårfrisörskor. De har placerat bomberna på tågen, gått därifrån och sprängt dem.
Sedan har de ätit middag, tittat på tv och gått och lagt sig. Kanske sovit gott, efter en framgångsrik aktion.
De vet att vi vet det. De förstår att det är obegripligt för oss. Och de inser att människor som gör det ofattbara skrämmer.
Med jämna mellanrum får vi höra att vi lever i ett allt råare samhälle. Men det mesta pekar på motsatsen. Våld har aldrig varit så oacceptabelt i vardagen som det är nu. Barnaga, hustrumisshandel, våldtäkt. Allt det där sker fortfarande, men det anses inte normalt. Inte acceptabelt. Staten utdelar inte spöstraff, anordnar inte offentliga avrättningar eller hugger brottslingars kroppar i stycken.
Vi som inte lever på Haiti, i Somalia eller Tjetjenien räknar inte med att människor är grymma. Vår vardag rymmer inte det ofattbara. I vår vardag är ondska något gammaldags. Vi fick folktandvård, kommunbibliotek och nollvision i stället. Pendeltåg. Ondskan finns på film, i u-länder och förr i tiden.
Så spränger någon splitterbomber på spanska pendeltåg. Någon som är människa, som du och jag. Döden skrämmer, men ondskan skrämmer mer. Den hade ju avskaffats.
Var kommer den ifrån? Blir vi bara rädda för det ovanliga? Eller blir vi rädda för oss själva?