Nu finns bara tystnaden kvar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi står vid en busshållplats i Rågsved.
Det är vårens andra natt men ingenting mer finns att säga.
Jag står med ryggen mot henne, försöker hålla gråten inom mig. Jag andas med öppen mun, luften är hög och klar men kall. Pressar mitt huvud hårt mot busskurens iskalla glas.
Sedan vänder jag mig om.
Hon möter mina ögon. Jag hinner tänka att mina ben skakar. Hon iakttar mig under tystnad, blicken är medlidsam men saknar närvaro.
Jag kan ändra mig, säger jag.
Och nu försöker jag inte ens hålla det inom mig längre, känslorna väller ur mig, jag kastar dem mot henne, och hon parerar, hon ser rakt igenom mig.
Nej, säger hon.
I det ögonblicket, några knäpptysta sekunder som påminner om en evighet, finns ingenting försonande, ingenting förmildrande, det är bara ett fritt fall, asfalt som försvinner.
Det finns ett avstånd mellan oss. Jag ser det nu. Det har alltid funnits där. Men det har varit vårt, vi har smyckat avståndet med kärlek, ljugit oss nära.
Nu är det svart och ihåligt. Allt är borta. Bara tystnaden kvar.
Och hon som lämnar, hon blir fri.
Jag blir ensam.
Så mycket förstår jag utan att förstå henne.
Vi kommer att ångra alla hårda ord. Vi kommer att rodna när vi upptäcker hur illa dramatiken klär oss. I efterhand. Men här och nu saknar det betydelse. I kväll finns inga förmildrande omständigheter.
Det finns heller ingen stolthet kvar, förnedringen är redan så desperat och uppenbar, men jag måste ändå vara den som går härifrån.
Några snabba steg bort. Stannar. Det känns som att hon tittar på mig.
Jag blundar hårt och inbillar mig att om jag bara vänder mig om, då ska hon stå där med två andra ögon, hon ska torka mina tårar med sin vänstra jackärm och hon ska säga att vi kan gå hem nu, kanske röka en cigarett, prata en stund.
Jag vänder mig om.
Men hon är inte där. Jag kisar för att se. En blå buss har rullat fram. Det dröjer ytterligare någon sekund innan jag förstår att hon redan har klivit på. Mörkret har just lagt sig över vårens andra natt. Dörrarna stängs.
Jag står vid en busshållplats i Rågsved och ser henne försvinna, jag ser henne bli fri.