Bergman sket i alla streckkoder
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Povel Ramel, Lars Forssell och nu Ingmar Bergman.
De stora träden faller ett efter ett denna sommar.
Jag står i kö på mataffären när jag drabbas av nyheten om den svenske filmikonens död.
I motsats till bimboduon Lili & Sussies klassiska uttalande blev jag kanske aldrig ”skitgripen av Bergman”, men det är inte svårt att inse hans storhet som pionjär och inspiratör. Kommentarerna och hyllningarna på internationella hemsidor, till exempel BBC, vittnar om Bergman som världsartist.
Framme vid kassan bryter verkligheten in. Nästan automatiskt börjar jag agera som en duktig samhällsmedborgare, en väluppfostrad konsument. Jag vrider och placerar varje vara så att kassörskan ska slippa drabbas av förslitningsskador annat än i de gummituggande käkarna.
Jag bygger inga varuberg.
Jag vänder streckkoden mot mig.
Ingmar Bergman var en konstnär. Han sket i streckkoden. Den var inte för honom, och det var också den normbrytande och regelutmanande driften som gjorde honom till en stor regissör.
De nedsättande svenska kommentarerna på nätet om att han var ”pretansjös och obegriplig” är skrivna av okunniga människor som vill se film på samma sätt som kassaskannern ser på streckkod. Raka linjer, pip.
Jag bygger inga varuberg och vänder streckkoden mot mig. Det gör alla som inte vill uppfattas som socialt missanpassade, sadister eller fyllon. Att inte vrida varorna rätt är osolidariskt och egoistiskt. Att bara slänga upp varorna huller om buller är att tigga om omgivningens förakt.
Kampanjen mot varuberg och för rättvända streckkoder är unikt framgångsrik, även med svenska mått mätt. I vår tid kan jag inte komma på någon annan folkuppfostrande åtgärd med lika starkt genomslag. Inte ens hamburgerkedjornas outtalade krav på att restauranggästerna själva ska duka av kommer i närheten av matbutikernas framgång.
Tänk om en lika effektiv kampanj kunde genomföras när det gäller solidaritet med andra och kanske ännu viktigare saker? Bara en tanke.
Vi vanliga människor är så formbara och så rädda för att göra fel.
Det var inte Ingmar Bergman. Han formade i stället för att formas, gjorde fel för att han visste att det var rätt. Det gjorde honom möjligen till en grisk gubbjävel som byggde varuberg, men också till en av vår tids största filmregissörer.
Så Hail to the chief, och tack för att du dessutom tvingar SVT att visa något vettigt i sommarnattens skeva leende.