Låten Springsteen hade skrivit om han var svensk
Om Bruce Springsteen var svensk på riktigt, det vill säga inte bara adopterad, annekterad och enleverad av sossarna, skulle han inte sjunga om bilar. Nej, han skulle gräva i den svenska manliga mullbänken och böka fram en helt annan juvel.
Denna juvel har inte mycket gemensamt med en Cadillac, eller ens en Chevrolet, men den har uppenbarligen samma intima och innerliga betydelse för svenska män, som bilen har för manliga amerikaner. Bruce skulle kunna pumpa ut låt efter låt, skiva efter skiva på det här temat. Leden skulle aldrig glesna framför scenen. Där skulle de svenska männen stå med en näve i luften och tårar i ögonen, rörda av ämnets symboliska kraft.
Vilket ämnet är?
Kortbyxor, förstås.
Det är samma visa varje år. Mellan rapporterna om fästingterror och den betydande risken för drunkningsdöd, finns numera ett lika obligatoriskt inslag i försommarpressen. Alltid illustrerat med bilder på harmsna män, ofta i övre ungdomsålder. De kräver att få bära kortbyxor på arbetet.
Argumenten är alltid desamma: Det är så VARMT! Det är PRAKTISKT! Om det råkar finnas kvinnor på samma arbetsplats: Tjejerna får ju ha kjol. Det är ORÄTTVIST!
Detta är tydligen den fackliga kampens moderna spjutspets. Det som började med krav på kortare arbetsdag har blivit krav på kortare byxben.
Låt mig säga redan nu att vuxna män som propsar på att få bära kortbyxor i tjänsten, gärna får göra det för mig. Det är opassande, barnsligt och fult, men förvånansvärt många lyckas klä sig opassande, barnsligt och fult även om de bär långbyxor. Att slå ned på just kortbyxor är meningslöst. Det är inte det jag vill. Det jag vill är att få veta hur kortbyxorna blev den svenske mannens främsta symbol för frihet. Vad betyder det?
Bottnar kortbyxemannens kamp i en önskan att aldrig växa upp? Vägrar han att bära knytskor som han inte kan ”vifta på tårna” i också? Är det ett försök att förtränga det faktum att Sverige i genomsnitt erbjuder fyra dagar om året då man kan bära kortbyxor utan att frysa? Är syftet egentligen att få visa upp sina snygga vadtatueringar? Är det en undertryckt sexualitet som försöker att leta sig ut? Är den i så fall homoerotisk?
Kort sagt, hur ska jag tolka kortbyxekampen? Vi behöver en doktorsavhandling.