Min favoritstad har knivhuggits i ryggen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
K
usinerna Nisse och Kalle är tolv år och går i närstrid med terrorister nästan varje dag. Spelet heter Counter Strike. Om man dör är det bara att starta om. På höstlovet i november skulle dom få göra sina unga livs häftigaste resa i verkligheten. Tillsammans till New York. En liten dröm som gick upp i stor rök.
En kompis ringde. Vi pratade om hur svårt det är att förklara för våra barn vad det är som händer; något som är närmast obegripligt för vuxna som trots allt har kunskaper och förklaringsnycklar - hur förklarar man det för barn?
Kanske, funderade min vän, kanske är det trots allt så att terrorattacken mot New York har något gott med sig? Att våra västerländskt vardagliga privatbekymmer i plötslig blixtbelysning förminskas ner till rättvisande proportioner och låter oss betrakta vår privilegierade tillvaro med en ny tacksamhet. Den plötsliga rädslan för oss samman i familj, släkt och vänner. Är du okej, hur mår du? Inte bara: Hur är läget?
Så är det nog. Och därför vore en inställd resa inget att orda om. Om det inte vore för att resmålet var världens huvudstad, i dag sargad och blödande men ändå världens rättmätiga huvudstad.
När nyheten kom förstod Nisse omedelbart. "Det blir ingen resa nu, va?" Nej, det blir ingen resa nu. Han tittade på tv:n och såg scenerna som för alltid kommer att kallas för ofattbara, absurda. Han sa: "Vad synd. Vi som skulle kolla på utsikten från World Trade Center."
Dom skulle göra allt i New York och trots att han bara just börjat sjuan kunde han rabbla upp den ena sevärdheten efter den andra. Listan satt i skallen: hästdroska genom Central Park, hockey på Madison Square Garden, runt Manhattan i Circle Lines båtar, en halvdag på FAO Schwartz, Frihetsgudinnan, Empire State Building, Femte Avenyn, skridskobanan vid Rockefeller Plaza, bio på Lincoln Center, Strawberry Fields framför Dakota där han i Beatles bodde och dog. Det skulle bli häftigt.
Fel tempus: det ska bli häftigt. När världens huvudstad hämtat andan, när ruinerna rensats, när det stora äpplet återfått sin glans - då ska det bli häftigt för då ska kusinerna dit och beta av sin önskelista.
Vad dom inte vet är New York-upplevelsen bortom de uppenbara häftigheterna som kittlar en tolvårings fantasi. Lukterna, soldiset, språken som flaxar fram mellan de höga husen. Att taxichaffisen kanske har turban eller rastamössa, att korvgubben nästan bara pratar spanska, att det inte går att läsa skyltarna längs Mott Street i China Town. Att en gata som man bara viker in på plötsligt domineras av ortodoxa judar med kalott.
Smältdegeln, som det kallas i klyschan som ändå är sann. Det är den upplevelsen och dess följande insikter som är det viktiga och bestående för den som besöker världens huvudstad för första gången. Människor från hela världen samlade, under väldigt varierande betingelser men ändå fysiskt tillsammans på en ganska liten ö som egentligen inte är en amerikansk utan en global angelägenhet.
Jag älskar New York, men inte för att det är USA utan snarare tvärtom. New York är världen, USA är något annat och mindre. Därför känner jag mig personligt förorättad av angreppet. Min favoritstad knivhöggs i ryggen. Men den kommer att resa sig, and I want to be a part of it, New York, New York.
Allt detta skriver jag, väl medveten om hur trivial den inställda höstlovsresan är i det stora sammanhanget, vilken löjeväckande minimal missräkning den är i våra familjeplaner. Lika väl medveten är jag om hur en förfärande majoritet av världens tolvåringar varken får resa nånstans eller ens spela dataspel. Jag vet också att världens orättvisa är det underliggande skälet till den djävulska terrorattacken (det är bara dumt att låtsas inte begripa det uppenbara sammanhanget och den historiska konflikten).
Att besöka New York är att se möjligheten till samexistens mellan individer, raser, religioner, hudfärger och ideologier. Det är långtifrån ett rättvisans himmelrike, men det är det bästa vi åstadkommit hittills av mänsklig interaktion. Och jag tror att en tolvåring som spelar Counter Strike mår bra av att se hur en verkligt häftig, blandad och fri värld kan se ut. Men drömresan får dröja ett tag, tills Manhattan rest sig ur askan.