Frankrike står på tur att falla i dominospelet
Det började med Brexit och nådde i veckan den fria världen. Frågan ställs redan: Är Frankrike nästa bricka att falla i det pågående dominospelet om västvärldens heder?
Den 7 maj nästa år vet vi om också Élyséepalatset tas över av den våg av populism, vrede och uppenbar undergångslängtan som väller in över hela kontinenten och tycks skölja bort all mellanmänsklig anständighet.
Après nous le déluge - Efter oss syndafloden, som Ludvig XV:s officiella älskarinna (och inofficiella strateg) Madame de Pompadour en gång yttrade.
Bomben om USA:s valresultat slog ner i Frankrike medan uppmärksamheten var riktad åt annat håll.
På söndag är det ett år sedan landet drabbades av den blodigaste attacken sedan andra världskriget. Veckan har varit full av tillbakablickar till den 13 november förra året, då 130 människor miste livet i terrorattentaten runtom i Paris.
”En god nyhet för Frankrike som visar att ingenting är omöjligt” kommenterade Nationella Frontens partiledare Marine Le Pen utfallet det amerikanska presidentvalet. Den franska extremhögern, med utträde ur EU och dödsstraff på sitt partiprogram, har medvind i opinionen. Att Marine Le Pen kommer att stå som en av två slutgiltiga presidentkandidater i vår är de flesta överens om. Att det tar stopp där var ända fram till tisdag natt lika givet.
Efter den amerikanska jordbävningen Donald Trump vet ingen något alls längre.
Kan den nya världen testa okänd mark så ska väl den moderna europeiska historiens vagga inte vara sämre? Vågar ni så vågar vi!
Det finns en idé, omhuldad inte minst av fransmännen själva, att kulturlandet Frankrike, upplysningens vagga, är för fint populism. Marine Le Pen är inte dummare än att hon anpassar sig efter det. Med Jeanne d’Arc som partisymbol och republikanska värderingar som slagord låter hon ibland nästan som vilken fransk patostyngd politiker som helst. Och allt oftare fungerar det.
Inbyggt i det franska röstsystemet finns dock en sorts andra chans för röstskolkarna att rätta till behagliga överraskningar. Det har gått fjorton år sedan en högerextrem kandidat – för första och hittills enda gången – slog ut socialisternas kandidat och gick till sista rundan i det franska presidentvalet. Då, år 2002, röt fransmännen ifrån och gav konservative Jacques Chirac 82 procent av rösterna mot chanslöse Jean-Marie Le Pen i andra omgången. Efteråt kände sig många vänsterväljare som stödröstat lurade, de ansåg att Chirac behandlade sitt stora mandat som ett fullvärdigt stöd för sin högerpolitik.
I förra årets lokalval hamnade hälften av de franska regionerna hos Nationella Fronten i första valomgången. Veckan därpå gick fransmännen man ur huse till valurnorna och såg till att inte ett enda område till slut tillföll Marine Le Pen.
Det är den typen av mobilisering som numera krävs för att mota nyfascism i grind.
Frågan är hur länge den franska majoriteten kommer att orka stå upp mot den högerextrema frestelsen. Efter Storbritannien och USA - Frankrike och syndafloden?
WTF
Den som vinner Ohio vinner USA, brukar det heta. Kanske borde vi säga ”den som spelar golf blir president”. Sedan 1984, då golfspelaren Ronald Reagan slog Walter Mondale, som saknade handicap, är trenden tydlig. Det är alltid den golfande presidentkandidaten som vinner slaget om USA.
Wow
Att en eventuell psykopat snart bebor Vita Huset är inget nytt. Enligt en medicinskt studie gjord av Duke University uppvisar hälften av tidigare amerikanska presidenter ”psykologiska störningar”. John Adams, Theodore Roosevelt och Lyndon Johnson anses exempelvis alla ha varit bipolära.