Vi eldar upp fler hästar än vi äter
Den stora skandalen är inte att lasagnen innehåller hästskött.
Än mer upprörande är att vi eldar upp fler hästar än vi äter.
Livsmedel ska givetvis säljas med korrekta innehållsförteckningar. Är det hästkött i lasagnen ska det framgå av förpackningen. Som konsument ska man självfallet kunna lita på att det man köper är vad det utger sig för att vara, och ingenting annat.
Med det sagt har skandallasagnen blottlagt ett än mer upprörande faktum. I alla fall om man ser på hästköttet i ett lite bredare perspektiv.
Vi borde helt enkelt äta mer hästkött. Nu eldar vi upp fler hästdjur än vi äter.
Konsumtionen av hästkött uppgår i genomsnitt till två hekto per person och år, enligt Jordbruksverkets inofficiella statistik. Men inte ens för denna mycket blygsamma konsumtion är vi självförsörjande.
Av de i runda slängar tusen ton hästskött som vi, inklusive ben, äter upp i Sverige importerades 2011 367 ton. Resten var kött från hästar som slaktades vid godkända slakterier i landet.
Destruktion vanligast
I stället gör vi oss av med gamla hästar på andra sätt än att slakta och äta upp dem.
Det absolut vanligaste sättet är destruktion. Varje år går omkring 6 500 hästar till destruktion och energiåtervinning. Hästarna blir exempelvis biofoder, fetter och biobränsle i form av köttmjöl. Biomassan används till bland annat fjärrvärme.
Här ingår hästen i ett kretslopp och det är självfallet bra och bör uppmuntras. Det gör den på ytterligare ett sätt, i foderslakt. Ett mindre antal djurparker i Sverige tar emot hästar och slaktar dem på plats för att utfordra andra djur i parken. Ett knappt hundratal hästar går vidare i den biologiska kedjan på detta sätt.
Andra hästägare har svårare att skiljas från sina älskade djur. 2011 ansökte 1 122 personer om att få begrava sin häst. För det krävs tillstånd av länsstyrelsen och kommunen och bara tillståndet från länsstyrelsen kostar en femhundring.
Alla kan inte bli mat
Det handlar om helkroppsbegravning minst 1,5 meter under jord och det är alltså ett tusental hästar varje år som går till den eviga vilan på det sättet. Trotjänarbegravning kallas det och för den som inte är flink på att gräva krävs maskinhjälp.
Andra hästägare är lite modernare. Drygt 1 600 hästar per år kremeras vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala eller vid hästkrematoriet i Skåne. Det är dyrt, utöver transporten kostar själva kremeringen omkring 10 000 kronor. Men för att begrava askan krävs inte tillstånd.
Av de hästar som slaktas, avlivas eller dör på annat sätt tas alltså hälften till vara som fett, biofoder, biobränsle eller djurparksfoder. Knappt en femtedel begravs. Resten, en tredjedel, äter vi upp. Som lasagne, hamburgerkött eller något annat.
Alla hästar kan inte bli mat. De självdör eller lider av sjukdomar. Men något säger mig att vi skulle kunna äta betydligt mer än i dag i stället för att göra fjärrvärme eller utfodra tigrar.
Det är det som är den stora skandalen. Vid sidan av att Findus far med osanning.