Jag kan inte leva med tanken på ATT säga och

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visst, svininfluensan och damfotbollen och polarpris är kanske större nyhetshändelser men jag kan inte låta bli att fundera på att. Vad hände egentligen med att?

Försök inte låtsas som du inte förstår vad jag menar. Du vet mycket väl, men väljer ändå det fega samtyckets tystnad. För du struntar i att att snart inte är med oss längre.

Låt mig i så fall ta dig i örat på det där gammaldags viset. Att är borta. Samtidigt har och fått en ny roll. Detta är mycket illavarslande.

I tusentals år har vi sagt: Det kommer att bli sol i morgon.

Nu heter det plötsligt: det kommer bli sol i morgon.

Kommer bli? Kommer bli? Ja, ni ser själva. Att är borta, ur både talad och skriven svenska. Som bevis kommer här några pinfärska exempel från medievärlden:

Martin Johansson kommer bli helt återställd (DN).

Vaccinet kommer bli gratis för alla (Nyheter24).

Bedrägerihärvan kommer bli följetong (Norrköpings Tidningar).

Men det kommer göra ont – trots smärtstillande sprutor (SvD).

Dessa autentiska rubriker ur etablerade svenska medier bekräftar att det lilla ordet för var dag fördrivs allt längre ut i den språkliga ödemarken. Där, vid ättestupan, står gamla grånade trotjän-are som städse, gängse och ehuru redo att stötta. En gripande bild, men klen tröst för alla oss som redan börjat sakna det lilla ordet.

Vi som inte kan leva med tanken på att säga och i stället för att, vilket allt fler uppenbarligen väljer att göra nu för tiden:

Hans högerfot kommer och göra något magiskt. Det kommer och bli så fint i mitt trädgårdsland. Han kommer och göra fönster smygarna för det är ett pill jobb. Har hört ifrån vänner att vårt bröllop kommer och bli tråkigt. Varje gång frågar jag vad som kommer och hända efter döden.

Några pinfärska exempel från bloggvärlden där flera av skriftspråkets värsta dödgrävare dagligen firar nya triumfer. Dem som inte orkar göra rätt, typ.

Jovisst, jag känner hur den stickade slipovern kliar och hur glasögonen halk-ar ned mot nästippen. Man riskerar nämligen att bli magister om man tar upp sådana här frågor.

Men det skiter jag i. Jag vill ha att kvar, och jag kommer vägra och säga och.

Ni andra gör som ni vill.

Det gör ni ju ändå.