Politikerna måste visa att brott ej lönar sig
Förre finansdirektören i Skandia Ulf Spång var lättad när den friande domen kom:
– Det är ju skönt att få en riktig dom. All heder åt domaren som har lyckats stå emot det här trycket.
Både Skandiachefen Lars-Eric Petersson och Spång avseglar nu med sina miljoner. Liksom många av sina yrkesbröder skrattar de hela vägen till London. Därmed har Skandia-affären, med ett litet undantag, inte lett till några rättsliga konsekvenser för de inblandade.
Det är riktigt att det funnits ett ”tryck” i Skandiaaffären. Men har det varit ett orimligt tryck? Orimligt hårt? Eller till och med orättvist?
Upprördheten över händelserna i Skandia är inte byggd på någon tillfällig löpsedelsopinion. Affären är extremt väl genomlyst. En utförlig granskningsrapport har publicerats, två av Sveriges mest respekterade ekonomijournalister har skildrat Skandias moraliska sönderfall i detalj, hundratals tidningsartiklar har noga beskrivit hur en handfull direktörer under sex år belönade sig själva med fyra miljarder kronor i bonusar samtidigt som bolagets verkliga vinst var långt mindre.
Det allmänna rättsmedvetandet kräver att företagsledare som stjäl av sina aktieägare – på det sätt som skedde i Skandia – och en styrelse, som ser mellan fingrarna eller till och med underlättar stölden, ska ställas till svars och straffas.
På samma sätt som när våldtäktsmän gått fria och därigenom visat på brister i rättssystemet, visar Skandiarättegångarna på strukturella brister. Därför måste frågan nu lyftas till den politiska nivån.
Allmänheten har genom den långa raden av friande domar fått den – helt korrekta – uppfattningen att systemet gör skillnad på brott och brott.
Orsakerna kan vara många: kompetensbrister hos domstolar och åklagarmyndighet, rena resursbrister, att lagen är ofullständig eller på inbyggda svagheter i den rättsliga processen.
I skattemålet kom de åtalade undan bland annat genom att i förhandlingarna åkalla en död styrelseordförande. Rätten motiverade frikännandet med att hänvisa till att en av de åtalade, Spång, tillhör en högre stående kategori människor, nämligen gruppen börsdirektörer:
”Ett sådant förfarande skulle innebära … en brottslig handling. Det kan på goda grunder ifrågasättas om en person i Ulf Spångs ställning var beredd att ta sådana risker.”
När jag talade med överåklagare Christer van der Kwast härom dagen var han klädsamt ödmjuk:
– Rättssystemet har inte hållit måttet. Det inkluderar även mig själv.
Det ursprungliga åtalet byggde på att Petersson och hans kumpaner hade vilselett den fina och ärbara styrelsen. Åtalet borde i stället ha riktat in sig på att Petersson tillsammans med styrelsen gemensamt vilse-ledde allmänheten.
Sånt kallas svindleri och det ger fängelse.
Bonusarnas omfattning doldes för aktieägare och allmänhet. Vinsterna var uppblåsta genom fiffiga manipulationer.
Sånt kallas svindleri och det ger fängelse.
Svindlerilagen är en gammal fin paragraf som löser ett modernt problem. Den tar nämligen sikte på informationsspridandet.
I förarbetena från 1940-talet kallas svindleriparagrafen också för ”bedrägeri mot allmänheten”.
Även de som bara satt på styrelsemötena och nickade och lyfte sina arvoden och var glada över att vara med i fina gänget, kan ställas till svars. Oaktsamhet räcker. Detta överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Möjligen hade detta varit en mer framkomlig väg.
Skandiaaffärens rättsliga facit var och är ett hot mot allmänhetens respekt för rättssamhället. Utfallet i de olika Skandiarättegångarna är ur det perspektivet inte acceptabelt.
Reinfeldt och Sahlin bör gemensamt tillsätta en kommission för att utreda varför uppenbart brottsliga handlingar inte får konsekvenser.
Inga frikort för näringslivsskurkar. Nu är det dags för politikerna att visa att brott inte lönar sig, inte ens när brottet riktar sig mot oss alla och brottslingen är aktad.