Ibland tror folk att jag ska mörda dem
Visst har det hänt er att ni fått ”stirret” – man fastnar med blicken på något obestämt föremål och stirrar på det utan att riktigt titta.
Man är som i hypnos, inte sant, och någon kompis upptäcker saken och blir förtjust. Han försöker bryta förtrollningen genom att göra gester, han flaxar och skriker och håller på, men det ska mycket till för att stirret ska brytas, säg en hårdare knuff eller ett allvarligt hot mot ens person.
Hur det nu var. Jag var på Ica häromdagen, stod i kön. Jag gillar att stå i den där kön, för det finns så enkla uppgifter att förhålla sig till, saker som vi människor gör för att visa hänsyn. Vi placerar den där plastpinnen på bandet efter vår sista vara, för att hjälpa kassörskan hålla koll på grejerna. Blir det tjall på korgstapeln för kunden bakom så hjälper vi till att få ordning på den. Och vi ler mot varandra, gör oss till lite grann, och det är härligt, små stötar av välvilja vandrar mellan oss där i kön. Där stod jag i kön och tänkte på annat och det hände sig att jag just där fick stirret på sådant sätt att jag råkade stirra rakt på bankkortsmaskinen vid kassan.
Jag antar att damen som skulle betala framför mig blev lite rädd. Jag förstår henne, jag måste framstått som fientlig och kanske livsfarlig.
Jag vaknade upp ur koman efter en stund, kom till sans, såg att kvinnan framför mig tittade på mig häpet, nej inte häpet – hon var rädd! Jag såg fruktan i hennes ansikte. Hon skyndade ut och tittade efter mig vid dörren.
Äh. Jag tyckte det där var lite jobbigt, den där kvinnan kanske trodde att jag skulle mörda henne på gatan. Jag funderade en del på henne sen och kom att tänka på när jag körde moped för något år sedan. Det var nåt fel på mopeden, den kunde inte gå på tomgång, så när jag stod stilla med den var jag hela tiden tvungen att varva motorn för att den inte skulle stanna. Så skulle jag ta ut pengar på bankomaten och ville inte stanna mopeden, så jag placerade både mig och min moped i kön, och jag tänkte inte just på att jag stod där och drog upp motorn på högvarv och att det skulle kunna uppfattas som hotfullt mot mannen framför mig. Jag varvade och varvade och motorn skrek och plötsligt vände sig mannen framför mig om och skrek: ”VAD VILL DU? VAD VILL DU MIG??” Han såg vild ut av skräck. Han sprang snabbt från platsen.
Jobbigt. Jag vet att två personer tror att jag är en tjuv och kanske mördare. Ännu jobbigare: hur många fler finns det, som jag inte känner till?