Inge katastrof när vattnet går
Efter katastrofen.
Jag står på knä i hallen och skopar vatten. Det har mörknat utanför fönstren. Jag är hungrig.
Några timmar tidigare hörs ett forsande ljud när jag kommer in genom ytterdörren. En våt kyla sluter sig runt läderskorna. Både bredbandsmodem och paraplyer flyter runt på hallgolvet. Vattnet sprutar från ett sprucket rör.
Paniken först. Hur stänger man av? Finns det en huvudkran? Kan vattnet bli strömförande?
Jag skriker och svär. Sedan rusar jag ut på gatan och hämtar Stefan. Han är inte rörmokare men kan det mesta. Dessutom råkar han befinna sig precis utanför huset. Med en enkel handrörelse stänger han av vattnet och pluggar igen röret. Jag skäms lite över min okunskap.
Sedan går Stefan.
Det blir tyst. Jag ser mig omkring. Vatten överallt. Hallen, tvättstugan, badrummet. Jag förstår att det är illa.
Men ändå, ett lugn i kroppen. När Annika ringer tvingar jag mig att låta åtminstone lite bekymrad. Men i själva verket känner jag mig mest upprymd, där jag står på knä och öser vatten från hallgolvet.
Katastrofen är avvärjd. Röret har pluggats igen. Vattnet sjunker för varje timme. Det känns hanterligt.
De närmaste dagarna ringer bekymrade vänner och beklagar med röster som annars brukar vara reserverade för bilolyckor och hjärtinfarkter.
Det måste bli dyrt, säger de. Och jobbigt.
En vecka senare står en mycket bekymrad försäkringstjänsteman på knä med en fuktmätare i handen och bekräftar: det blir både dyrt och jobbigt. Fuktskador i golv och väggar, allt måste rivas ut. Det kommer ta upp emot fyra månader, och kommer att kosta.
Men även då: ett märkvärdigt lugn. Kanske för att året som gick gav perspektiv. En vän som förtvinade i cancer och en flickvän som inte gick att trösta. Maktlösheten har varit förlamande. Det har inte funnits några lösningar, inga förmildrande ord.
Det är enklare nu. Jag kan ringa Annika och säga: det kommer att bli bra.
När jag har skopat undan det värsta hänger jag upp kläder och böcker på tork, och modemet. Kastar säckar med tidningar och böcker som förvandlats till en gråbrun massa.
Sedan går jag ut i köket och ringlar en sträng kaviar över en hård smörgås, brygger en kopp kaffe. Vännerna har rätt. Det kommer att bli både dyrt och jobbigt.
Men hanterligt.