”Ingenstans blommar syrenerna som här”
Läs Sanna Lundells Sommarpärla
Få platser i Sverige får mig att vilja dra på mig en tunn fladdrande sekelskiftesklänning i vit bomull, smälla upp ett parasoll och flanera som Dalarö.
Svensk sommar har oftast så mycket sunkig mjukglass, camping, foppatofflor, Ullared och minigolf över sig, därför är Dalarö som ett litet estetiskt andningshål av sommardröm.
Här får foppatofflorna vika hädan för äkta svensk sekelskiftesromantik och jag som är en sucker för historia får mitt lystmäte.
Hela Dalarö andas manisk, olycklig Strindberg, kvinnotjusande Zorn och rusig Evert Taube. Här om någonstans i Sverige får fantasin och drömmen om tjärdoftande bryggor, pensionat, skäggiga skärgårdsoriginal, uppsluppet samkväm med kaffe och dopp i syrenbersåer och smaskiga societetsintriger löpa fritt.
För att använda en sliten klyscha så känner man historiens vingslag alldeles jättetydligt här ute i porten till Stockholms södra skärgård.
Barn springer mellan trädgårdarna i kortbyxor och vita sandaler, havsluften väller in från den glittrande fjärden, måsarna skriker hungrigt och överallt klättrar längs skärgårdsklipporna dessa grosshandlarvillor med så mycket tinnar, torn och snickarglädje att jag blir tårögd.
Jag inbillar mig att ingenstans i Sverige blommar syrenerna så praktfullt som på Dalarö, de är som genmanipulerade motsvarigheter till monstertjuren Belgian Blue. Efter midsommar tar kaprifolen, jasminen och rosorna över och under hela sommaren ligger ett enda stort dofthav över den lilla skärgårdsbyn och förhöjer livet.
Ett alldeles perfekt avbrott när Stockholms gator dammar, lägenheten känns olidligt svettig och en klarblå himmel lockar. På så sätt är Dalarö så skönt ickekrävande. En kort tur med bilen bara, eller – om man vill få lite havsluft – skärgårdsbåt från stan och sen är man där.
Inget evighetsbilande med stressiga inslag av tjatiga, kissnödiga uttråkade ungar, ingen packning, ingen stugbokning, inga halvjobbiga släktingar, bara en frisk fläkt av sommar och romantik.