Oro är en känsla, tills du får en robot i huvudet
Det var en kall dag i Moskva när Vladimir Putin deklarerade att han skulle starta ett anfallskrig i Sveriges närområde.
Sergej Lavrovs väldiga underläpp vibrerade och från bakom sina tunna glasögonbågar försökte han genast rätta Putin.
Du menar ett anfallskrig i Ukraina?
Nej, jag menar att jag vill starta ett krig i Sveriges närområde.
För så känns det.
Den 24 februari kände vi med det ukrainska folket.
Den 25 februari började vi tänka på oss själva.
Självklart går det alldeles utmärkt att vara engagerad i ett annat lands befolkning parallellt med tanken på hur det ska gå för en själv. Men jag kan inte vara ensam om att skämmas å mina egna och andras vägnar åt att vara rädd för kriget när vi lever i full fred och frihet.
Ett högljutt plan vrålar över huset. Nu kommer de, nu är det vår tur.
När jag var barn tyckte jag så synd om myrorna, och då menar jag inte myrstackarna. Jag menar att jag stod och tittade på deras spring fram och tillbaka. Så trist och enahanda, bara jobb och jäkt och sedan dör de. Vad var poängen med en så vidrigt meningslös tillvaro?
Nu är jag en stor tjej och kan se att väldigt lite skiljer mig från myran. Vi har samma behov som allt levande och en dag ska vi leva och en dag ska vi dö och däremellan ska vi jobba och dra vårt strå till stacken.
Och när man är blott en myra och stundtals bär mer än vad som borde vara möjligt, inte ett barr men väl barnens sjukdomar, ekonomiska trångmål och åldrande föräldrar, är det då så konstigt att man inte funderar ihjäl sig över vad som händer med till exempel konflikten i Jemen?
Och är det så konstigt att oron för att Putin ska sätta fyr på vår stack minskar i styrka med vindens hastighet?
Aftonbladets och Demoskops mätning av svenskens oro för ett utökat krigshot från Ryssland visar att vi i februari var jätteoroliga och att vi nu är lika oroliga som innan kriget bröt ut. En skidbacke av stillade känslor.
Oro är bara en känsla. Tills du får en robotmissil i huvudet.
Och de som fick robotmissilen i huvudet får bara väldigt lite upprättelse eftersom landets ledare för all del blev arg men inte jättearg för vi ska inte göra läget värre. Två oskyldiga män i en polsk by fick ta en för laget, har jag läst situationen rätt nu?
Och vi andas ut, för den här gången, för den här robotmissilen. Vi andas ut för Polen, men mest andas vi ut för oss själva. För om det blir ett tredje världskrig så bor vi alla i samma stack.
Oro är bara en känsla och känslor går över. Särskilt som det är så mycket annat.
Varsel, inflation och ungdomar som äter psykofarmaka.
Det är mycket nu. Men en sak är konstant, vad jag kan se, och det är priset på mina favoritviner.
Det känns förtröstansfullt att Boira’ kostar 99 kronor precis som förut. Och om det är fel att finna trygghet i alkohol så vill jag inte ha rätt.
Jag lägger mitt strå över axeln och kastar bak ett glas Sangiovese, tills det blir fred i vårt närområde.