Kungens folklighet visar sig i toalettkön
Ett samtal för Sverige i tiden.
Jag står på en krogtoalett i Stockholm. Ett obekvämt sorl studsar mellan männen i kön. Kondens av urin immar på väggarna. Och framför mig säger en man till sin kompis:
– Min polare är buksvåger med kungen.
Bakom mig utbrister en annan kille:
– Min polare också!
Det ska nog betonas genast: antagligen är detta bara plumpt fylleprat. De korn av eventuella sanningar som har redovisats om kungen de senaste veckorna har säkerligen öppnat dörren till hela hangarer av lögner.
Men det vill ingen tänka på här och nu. Ett litet förvirrat jubel uppstår bland männen i toakön. En förbrödring. Hade det inte varit för miljön, med tillhörande tankar på kissvåta fingrar, hade kanske de båda männen tagit varandra i hand och hälsat, eller kramat om varandra, som människor med saker gemensamt numera har en tendens att göra.
Scenens mått av grabbighet – innehållande både indirekta kvinnoerövringar och kisskondens – känns nästan som en ironisk blinkning till diskussionen om överklassens kvinnosyn. Den luktar inte nypon här heller. I de enklare sammanhangen.
Men de senaste veckornas hejdlösa bökande i kungens påstådda sexliv har onekligen fört honom närmare toakön.
Eller med andra ord: Gjort honom ännu folkligare. Nu även i betydelsen av att vara en människa.
För visst har vi anat det, bakom alla nervösa framträdanden och stammande föredrag, att det finns en riktig människa där bakom.
Även om han inte skalar sina egna räkor.
Det kan till och med vara monarkins räddning jag hör susa mellan de salongsberusade ropen på krogtoaletten.
En annan närhet.
För pinsamma detaljer – sanna eller osanna – om en människas innersta kan också innebära igenkänning, förståelse, medkänsla.
När nu en påstådd älskarinna talade ut i pressen var det främst de till synes obetydliga detaljerna som fastnade hos mig. Som hur kungen nog helst hade blivit Djurgården-supporter. Men han hade redan ärvt posten som hedersledamot i AIK efter den gamle kungen. Att välja var aldrig ett alternativ. Så banalt och mänskligt. Och lite rörande.
Och bortom de indignerade diskussionerna kan man nog tänka sig en viss lättnad hos den motvillige monarken. Från och med nu är han en människa i folks ögon.
Eller ännu mer.