Satir med gamla anor
Elisabeth Ohlson Wallins konstverk är ännu ett exempel på någonting viktigt:
Det offentliga samtalet kring monarkin har förändrats i grunden och till det bättre på bara några år.
Oavsett vad man tycker om bilden i sig.
Kungen och några gangsters står beredda att äta pizza från en naken Camilla Henemark medan Silvia försöker tvätta bort ett hakkors från golvet.
Montaget är en kommentar till de egentligen två debatter som har förts kring kungahuset de senaste åren: monarkens privatliv och drottningens far Walter Sommerlaths eventuella samröre med nazismen under 1930-talet.
Hade tidningen Tiden publicerat den innan boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken” släpptes för ett par år sedan?
Knappast. Det finns ett före och efter denna bok. Det bedrevs länge en märklig form av journalistik där kungligheterna var vinkande pappfigurer som framåt jul ställde upp på någon intervju, övrig bevakning sköttes av kändisjournalister.
Men så avslöjades kungens fester med kaffeflickor och hur hans vänner gjorde affärer med kriminella. Den granskande journalistiken förenades med skvallerjournalistiken.
Den berömda TT-intervjun med kungen om bilder på honom i komprometterade situationer – bilder som visat sig vara fejkade – markerade slutgiltigt att en ny era var född. För första gången gjordes en vanlig makthavarintervju med statschefen.
Det är mot denna bakgrund vi måste se bilden. Den underdåniga rapporteringen har inte försvunnit, men den har kompletterats med en kritisk granskning.
Men Ohlson Wallins verk är samtidigt ett exempel på ytterligare ett fenomen: satirens återkomst i berättelsen om vårt statsskick.
Den falska enkronan med inskriptionen ”Vår horkarl till kung” väckte stor uppmärksamhet för några månader sedan. Det kommer även montaget att göra.
Det är en konstform med gamla anor, men som de senaste decennierna varit upptagen med helt andra saker än att driva med kungligheter.
Annat var det på 1960- och 70-talet. Konstnären Peter Dahl fick sin tavla ”liberalismens genombrott i societeten” beslagtagen av polis. Kvinnan som lyfte på kjolen och blottade sig var misstänkt lik prinsessan Sibylla.
Konstnärskollegan Carl Johan de Geer favoritsysselsättning var länge att häckla kungafamiljen.
Och om vi går tillbaka till slutet på 1700-talet hittar vi Carl August Ehrensvärds nidteckning av Gustav III:s första samlag med Sofia Magdalena.
I jämförelse med dessa alster är Ohlson Wallins bild oförarglig och sedesam.
Kanske är denna satir bra. Kanske är den värdelös. Jag vet för lite om konst för att ge mig in i en sådan diskussion. Möjligen är den för tam. Varför finns det till exempel inga redaktörer i montaget?
Ohlsson Wallins bild symboliserar hur som helst någonting betydelsefullt, nämligen att tabu efter tabu i granskningen av monarkin bryts.