”Precis när de är mogna blir de vrak”
Vad har en tjejmiddag med litteratur att göra?
”Det är kvinnor som formulerar vad det är att vara människa.”
Så skrev författaren Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet i tisdags. Varefter han berättade, att han i flera år ”vällustigt” och ”glupskt” hade läst författare som Virginia Woolf, Jean Rhys, Dorothy L Sayers och Vita Sackville-West, med flera.
Han var fascinerad.
Han var imponerad över hur de engelska författarinnorna kunde beskriva vad som händer mellan människor. Hur de skildrade det svårfångade och känslomässiga. Det osäkra och destruktiva. Och hur de berättade om förhoppningar, passioner och rivalitet.
Och de kvinnliga författarna talade ofta – lågmält.
I en lågmäld ton.
Så var det inte med männen.
De manliga författarna var mer självhävdande, enligt Malmberg. De ville rikta uppmärksamheten mot sig själva, mot sig själva som författare. De ville chocka och briljera. Bygga en intrig och utveckla det språkliga. Språket.
Jag blev förvånad, när jag läste Carl-Johan Malmbergs text och jag läste den om och om igen. Det är sällan som en manlig kritiker är så tydlig i sitt ställningstagande för kvinnors sätt att berätta.
Men det var något mer.
Hade jag inte varit med om det här? Hade jag inte nyss varit i ett sammanhang där berättelserna hade isat som bubblor i ett champagneglas?
Jajamänsan. Hade ju varit på tjejmiddag i går kväll.
K och K hade fixat festen för att fira sina konstnärliga framgångar. Den ena med en film och den andra med en pjäs. Men det blev inte mycket sagt, som spikade fast deras prestationer i himlen. Några meningar bara.
Här pratades om annat.
Där stod till exempel C med en tegelsten om depression i sin prickiga plastväska och berättade om sina utflykter i det antidepressiva träsket.
Och där var E som berättade om 40+ kvinnorna. Som levt som tonåringar till 38, skaffat tre barn på raken och sedan gått i däck. ”Precis när de är mogna och ska göra något av sina liv, så blir de vrak. De orkar ingenting”, skrek E. ”Och vet du vad som händer sen?” ”Nej.” ”De börjar ODLA. De sår FRÖÖN.”
Ja, det är nog fortfarande kvinnorna, som formulerar vad det är att vara människa.
Men lågmält?
Inte nu längre.