Ett nödvändigt ont
Hem. En gång om året bär det hem. Det är alltid sent på hösten, precis innan den första frosten. Då är det planet hem till rötterna, till staden långt i norr.
Det är en tradition som ska fullföljas. Syrran, min systerdotter Lotta och jag ska göra det släktens kvinnor har gjort i generationer.
Att fara runt och lägga mossa, rönn och lingonris på släktens alla gravar.
Tretton stycken.
Lotta ringer dagen innan och kollar läget. ”Du tar väl med dig varma kläder”, frågar hon.
”Jaja.”
”Inga höga klackar?”
”Nej, för fan.”
”Har du stövlar?”
”Nej, men jag hittar på något.”
”Du vet att det är blött i skogen?”
”Det fixar sig.”
Så flyttar syrran och jag in till Lotta och hennes familj. Där är två barn. Där är två föräldrar som jobbar för mycket och en jakthund i en korg.
Där är turbulens.
Där är fika, lunch, frukt, fika, middag, fika och nattmacka.
Där är leksaker i alla rum och en teve som aldrig slutar dunka Disneyljud.
Jag håller fast mig i en fårskinnsfåtölj och tänker att det här är för mycket.
Det är för mycket ljud.
Det är för mycket mat.
Det är för mycket prylar.
Det är för mycket omsorg att hålla reda på.
I smyg räknar jag dockvagnar, rutschkanor, traktorer, cyklar, slott och pysselskrin. Jag räknar till sextio par skor och mer än hundra småbilar och gosedjur.
Och därför blir det som en befrielse att komma ut i skogen, där jag blöter ner mina gympaskor efter bara några steg.
”Eh ... ”, frågar jag Lotta, ”du har inte några ... extra skor?”
Hon drar fram ett par skogsmullekängor ur familjekombins villervalla.
”Har du några sockor?”
Hon trollar fram några gröna yllesockor någonstans ifrån.
Och när jag strax därpå råkar skära av mig halva lillfingret med en kniv: ”Eh, du har inte några servetter?”
Då drar hon fram en bunt pappersnäsdukar ur en innerficka.
Och när blodet färgar näsdukarna röda och jag mumlar. ”Du har inte något ... plåster?”
Då drar hon inte bara fram ett plåster, hon plockar fram sårservetter och ett helt räddningskit. Hon torkar, klipper, lindar och knyter.
Och när lillfingret börjar dunka framåt kvällen, så stoppar hon in mig i kombin och kör mig till akuten.
Så vad ska jag nu säga?
Hur ska jag nu fullfölja det här gnället om för mycket omsorg och prylar?