Mord lika självklart som öl och chips

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sol, hav och blod är receptet på en lyckad semester. För vi vill ha mord på sommaren. Någon annan slutsats kan jag inte dra, och bevisen lär räcka även i den tuffaste rättegång.

Likviderade filatelister och lustmördade auktionsutropare fortsätter locka storpublik till tv:s ”Morden i Midsomer”, där sprickorna i den brittiska sommaridyllen får oss att pysrysmysa. Utländsk och inhemsk deckarpocket är stapelvara i minsta mack, lika självklart som sexpack folköl och påse chips.

Och här på bohuskusten har mord och deckare blivit en del i turistnäringen, med Camilla Läckbergs Fjällbacka som främsta exponent. Från Strömstad till Onsala droppar det litterära blodet över klippor och stränder. Senast hörde jag om en deckare i Mollösund, innan dess var det visst nån på Tjörn. En egen deckare kan sätta vilket fiskeläge som helst på kartan.

Denna tidnings smarta strateger har slagit till med särskilda bilagor, där vi riktigt kan gotta oss i historiska svenska hemskheter i sommardräkt. Långlång läsning om till exempel Tore Hedin, polisen som utredde sina egna mord. Välskrivet, underhållande och perfekt för en halvtimma i hängmattan.

Själv specialnjuter jag The Night Gardener av George Pelecanos, ledande amerikansk skildrare av bråd död i social kontext. Och jag vill inte ha det på annat sätt. Jag vill också ha mord på sommaren. Precis som hundra–tusentals tv-tittare och pocketläsare gillar jag den särskilda känsla som uppstår när man låter sin egen behagliga ledighet kollidera med ond bråd död.

Precis som hundratals nyhetsredaktörer. Genom årens lopp är det inte sällan jag hört en nattchef stöna i nyhetstorkan: tänk om man ändå kunde få ett rejält mord att fylla tidningen med.

Inget konstigt i det. Journalistikens villkor är ofta pragmatiska och osentimentala, men knappast mer cyniska än till exempel

SVT:s ständiga reprismord från engelsk landsbygd.

En psykolog kan säkert förklara detta med vår dokumenterade förkärlek för våldsam kriminallitteratur i de ljusa sommarnätterna.

Om samma psykolog kan förklara gåtan Anders Eklund återstår att se. Klart i min hjärna är i alla fall att verklighetens vidrigaste story krockar på ett läskigt sätt med det folkliga underhållningsvåldet. ”Brottskod: Försvunnen” känns inte riktigt som tv-tablåns höjdpunkt.