Även Göran borde lägga ribban högt!
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Och när Kajsa begär upp ribban på 2.10 känns det för ett svindlande ögonblick som att ingenting egentligen är omöjligt. Att alla våra vanliga människors mål och drömmar också måste vara uppnåeliga. Att alla hinder borde gå att passera. Att problem, orättvisor och allmänt elände helt enkelt måste gå att kämpa ner med mänsklig vilja och rejält tejpade fotleder.
Fan, jag är nästan lite darrhänt, ännu en tjugo minuter efter den ohyggliga höjdfinalen.
Tänk – om inte annat för att det är en så skön fantasi – om det gick att på något sätt överföra den gnistan och energin till den kollektiva svenska samhällskropp som trots skador och taskig kondition ändå är kapabel innerst inne att nå världsklass.
Yannick Tregaro som statsminister? Nja, kanske inte. Men något ditåt.
Guts and glory. Kämpatag. Spotta i nävarna, kavla upp ärmarna, kamma mittbena och kör så det ryker. Låt inspirationen ge styrfart, kanalisera den genom en vision och sen jävlar ska ni få se på grejer.
Jag pratar om handling och politik, men också om en känsla av ett slags loj uppgivenhet som surrar som en underström i det dagliga svenska livet. Vi brukade ligga på topp. Nu känns det ofta som något förlorat, en ärorik historisk parentes omöjlig att återskapa och därför kan vi lika gärna lägga spikskorna på hyllan och äta chips.
Timmarna med Kajsa, Carolina och Emma har varit tvärtom: energigivande bara att titta på. Peppande, upphetsande. Fyllda av känslan att allt är möjligt.
Och på slutet kändes parallellen med hela övriga samhället inte alls orimlig. Som att problemen faktiskt går att besegra.
Direkt efter finalen var det som att slå upp ögonen och yrvaket fråga:
Va, har vi fortfarande hög arbetslöshet? Va, är vård skola omsorg fortfarande problemområden? Va, finns ojämlikheten mellan män och kvinnor kvar? Va, hålls invandrarna fortfarande kvar utanför samhället? Du skojar – är det så många svenskar som är förtidspensionerade? Var det inte sånt man höll på med förr?
En gammal tradition föreskriver att man inte ska blanda idrott och politik. Gårdagens urladdning i Helsingfors säger mig tvärtom. Att få in tävlingsinstinkt, målfokusering och jävlaranamma i politikens dagsfrågor är helt nödvändigt.
Kajsa Bergqvist sa: lägg ribban på 2,10. Vad sa Göran Persson? ”Det var ekonomernas fel.”
Han lät som Eunice Barber.