Mössfascister var mina fiender
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Min ungdomsrevolt återuppstod i veckan.
I direktsändning, dessutom.
Bredvid mig i en tv-soffa som mest påminde om en stol satt Ernst Brunner. Oklanderligt klädd i stilig kulturkavaj. Själv hade jag valt en vit skjorta, väst och mössa.
Vi skulle tala om min roman. Först en halvtimme efter mina femton minuter i rampljuset insåg jag mitt misstag. Mössan som var tänkt att föra tankarna till en ung Springsteen påminde mer om en ung Gunde Svan.
Mejlstormen instämde.
Upprörda tittare tyckte att jag såg ut som en idiot. Vänner mejlade och beklagade. Sorry, där rök tiotusen läsare. Lycka till nästa gång. Om det blir någon. Typ.
Nu vill jag ge min version av missödet – och förklara varför några halvt utbrända högstadielärare bär skulden.
Minns ni? Man var tretton år gammal, januari var som en armbåge och öronsnibbarna frös sig röda.
Dilemmat, detta evigt olösta moment tjugotvå: Kylan krävde mössa – men man vägrade sladda omkring i korridoren med torr och platt afterski-frippa. Därmed återstod inga andra alternativ än att behålla mössan på. Även inomhus. Men det fick man inte. Så sa skolans regler.
Jag minns resten av skoltiden som en revolt. I det lilla, förstås. Ändlösa elevrådsmöten för att få igenom en förändring av skolans ordningsregler. Ett vardagligt gerillakrig innanför högstadiets kvävande väggar. Kampen fortsatte.
Mössan blev kvar på skallen, trots att jag blev äldre.
Båsse Johansson, legendarisk chefredaktör på Falköpings Tidning, brukade ofta fråga om jag hade ägg i mössan. Det hade jag väldigt sällan. Men jag bar min mössa. Sommar som vinter. Riskerade håravfall och löss i min kamp mot fördomar och missuppfattningar. Allt för den goda saken.
Det kändes som ett rimligt ställningstagande. Men, tänker jag nu. Om högstadielärarna inte sagt något, om de hade låtit oss bära våra mössor, om mössan fått vara blott en mössa, ungefär som en strumpa sällan är mer än en strumpa. Tänk om.
I stället blev det förbud. Och förbud ledde till revolt.
En revolt som nio år senare nådde sin definitiva klimax en ohyggligt tidig morgon i en tv-soffa som mest påminde om en stol. Och tiotusen läsare försvann i ren och skär avsmak.
Lärare på Fredriksbergsskolan i Falköping, jag ger er härmed skulden för detta.
Min advokat hör av sig inom kort.