Korrekt att fria för ett av morden i Långered – men stötande
Hur kan två män som mördar en gammal kvinna under osedvanligt grymma former klara sig undan livstids fängelse? Och varför frias de för mordet på hennes man, trots att en av dem måste vara skyldig?
Det är så lätt att förstå anhörigas vrede och åklagarens besvikelse.
Men jag anser att hovrättens bedömning av dubbelmordet i Långared är välavvägd och korrekt.
De polska hantverkarna Miroslaw Tabisz och Jacek Tabor dömdes i tingsrätten till livstids fängelse för mordet på lantbrukarparet Inger och Torgny Antby på deras gård utanför Alingsås.
I dag friades männen för att ha dödat mannen och fick straffet sänkt för mordet på kvinnan till 15 års fängelse.
De har anledning att vara förbannat tacksamma för detta. Livstid hade, som praxis för närvarande ser ut, i praktiken sannolikt inneburit runt 30 års fängelse, medan de med tvåtredjedelsfrigivning nu kommer att vara ute om tio.
Att argumentera för att det var korrekt att mildra domen för dessa mänskliga katastrofer är vare sig enkelt eller tacksamt.
Torgny Antby bands och tejpades i ladugården och slogs ihjäl med ett järnspett, varefter gärningsmännen överföll hustrun i hennes säng.
Mördarna nöjde sig inte med att strypa Inger Antby, de tejpade för säkerhets skull fast en kudde över hennes mun.
Det gamla parets skräck och dödsångest måste ha varit fasansfull, men gärningsmännen var för upptagna med att kånka i väg med ett kassaskåp för att ta hänsyn till den saken.
Hur är det då möjligt att fria båda männen för det ena mordet och döma dem för det andra?
Det saknas bevis, problematiskt nog. Målet bygger på indicier, vilket innebär att det måste klarläggas att mördarna har befunnit sig på brottsplatsen, att de har haft möjlighet att begå brottet och att annan gärningsman kan uteslutas.
Indicier finns det det dessbättre gott om: hantverkarnas mobiler har spårats till området, en av dem har bajsat i en skog i närheten, deras skoavtryck fanns i den gamla kvinnans säng, den mycket ovanliga form av buntband som paret bands med hittades i en väska hemma hos en av dem och Inger Antbys dna återfanns i deras bil.
Men det har inte gått att reda ut vad som hände i ladan. Det finns förvisso goda skäl att tro att hantverkarna hjälptes åt att binda mannen innan han slogs ihjäl. Men vem gjorde vad? Vem lyfte järnspettet? Och ville verkligen den som inte slog, om han ens var inne i ladan, att Torgny Antby skulle dö?
Hovrätten finner att det inte finns några svar på dessa frågor och kommer därför fram till att det inte går att döma någon av dem för vare sig mord eller medhjälp till mord.
Bevisningen är tydligare i Inger Antbys fall. Avtryck från två olika skor på underlakanet. Det spelar ingen roll att det inte gått att reda ut vem som kvävde kvinnan: våldet var hänsynslöst och båda måste ha begripit att hon inte skulle överleva.
Domstolen argumenterar logiskt, pedagogiskt och övertygande i båda fallen.
Åklagare Daniel Larsson var i går besviken, framförallt över att straffet kortades till 15 år. Han ställer en väsentlig fråga: borde inte ett hänsynslöst mord på en gammal, chanslös kvinna leda till livstid?
Här hänvisar hovrätten till ett avgörande i Högsta domstolen där en man som knivhögg och sedan ströp sin sambo fick ett tidsbestämt straff, mordet ansågs inte vara tillräckligt grovt för att leda till lagens strängaste straff.
Även detta är en tankegång jag delar. Om mördare regelmässigt döms till livstid, vad finns då kvar att ta till då någon långsamt torterar ihjäl en medmänniska?
Det är stötande att dessa fanskap frias för ett av morden. Men om vi vill leva i en rättsstat som bygger på den anständiga tanken att det är bättre att skyldiga frias än att oskyldiga döms får vi acceptera att sådant kan hända.
Alternativet är nämligen värre.