Våra politiker lever i skräck för att göra fel
Kärnan i demokratin är att vi kan avsätta dem vi tillsatt om det passar oss. Det är åtminstone vad som lärs ut till kunskapstörstande barn, nysvenskar och andra som är oförsiktiga nog att fråga.
Men jag undrar om demokratins verkliga kärna inte är en annan.
En sak man kan ägna sig åt under somrarna är att stanna till här och där och titta på slott och herrgårdar. Vill man kan man välja den guidade turen. Det är något av ett lotteri.
Men oavsett om guiden har en aning om huruvida empire kommer senare än barock eller tvärtom, bjuds besökarna alltid på minst en jämlikhetsmoralism.
Jämlikhetsmoralismen tar ofta formen av en jämförelse. Ungefär såhär: ”I den här förgyllda kammaren badade slottsherren varje morgon i importerad champagne som hälldes i ett kristallbadkar. Hans gårdsfolk fick bada en gång om året, då trågen som svinen annars åt ur fylldes med avloppsvatten som sparats sedan förra året.”
För att vara alldeles säker på att ingen missar hur tokigt orättvist det var förr i tiden brukar guiden höja på ögonbrynen en aning, i en min av spelad högfärdighet. Inte för att någon missar poängen.
Publiken levererar alltid det rätta, hånfullt roade skrattet åt de där idioterna som var dumma nog att leva i en annan tidsålder med helt fel värderingar.
På det sättet är guidade slottsturer alltid intressanta. Dels påminns man om hur inskränkta vi har blivit. Alla tidsåldrar är löjliga, utom vår egen. Dels får man vara med om en ritual av ett slag som måste göra Göran Greider tårögd av stolthet. Det är det närmaste den breda svenska massan kommer klasshat.
Vilket för oss tillbaka till demokratin. Efter några dagar i Almedalen har jag påmints om hur politiker faktiskt beter sig. Hur spänt de lyssnar på varje fråga. Hur noga de formulerar sina svar av förproducerade moduler, specialgjorda för att inte betyda något särskilt. Hur ängsligt garderade deras ögon är.
De är helt enkelt rädda.
Jag undrar om det inte är det här som har blivit demokratins kärna: Inte att rösta vart fjärde år, utan att gotta sig åt att överheten numera lever i konstant skräck för att trampa fel.
Det är payback time för de där baden i champagne.
Sedan avgår politikerna. Då köper de herrgårdar och försöker återställa ordningen.