Det har blivit norm att arbeta tills vi stupar
När jag var ung stannade mina kamrater och jag hemma på sportlovet. Ingen åkte på fjällsemester. Thailand och Egypten var givetvis inte att tänka på.
Kommunen ordnade pulkatävling och så stakade vi oss fram i elljusspåret som var en nymodighet. Skogen var inte längre becksvart efter 17.
Nästa vecka börjar rusningen till fjällen. Det visar vilka strålande materiella framsteg vi gjort i Sverige.
Vi producerar allt mer på allt kortare tid. Det betyder att varje person så länge han eller hon har arbete skapar allt större värden vilka kan inväxlas mot skidsemester eller utflykt till Thailand.
Det finns ingen plats för dödkött. Alla ska prestera utom de onödigförklarade som får gå på bidrag.
Backarna i Sälen, Idre, Åre, Duved och Funäsdalen fylls snart med stojande och glada familjer. På kvällarna sitter de i stugorna, mätta och glada och spelar sällskapsspel.
Å andra sidan kan jag inte minnas att folk arbetade ihjäl sig. När jag var ung var det fortfarande tämligen vanligt med hemmafruar. Jag säger inte att jag vill ha hemmafrun åter, men jag noterar att det på den tiden var fullt normalt att en familj klarade att leva på en arbetares inkomst.
Min mamma försörjde tre barn på en sekreterarlön i Säffle. Vi bodde i en fyrarummare. Familjen erhöll inga bidrag. Vi hade det bra.
Såvitt jag begriper vore det snudd på otänkbart i dag. Om inte annat sätter astronomiska hyror stopp för möjligheten att försörja en familj på en lön.
Tillvaron bygger nu på två inkomster. Det innebär 80 timmars arbete i veckan i stället för 40. Plus hemarbetet naturligtvis.
Frågan är då: Hur mycket bättre har vi fått det? Är det en sådan tillvaro vi vill ha? Ett samhälle där, åtminstone i Mälardalen, det är självklart att två familjeförsörjare sätter sig i livegenskap hos banken? För att ha någonstans att bo?
Karl Marx trodde att ökande produktivitet skulle innebära arbete på morgonen och fiske och poesi på eftermiddagen för arbetarna. Han insåg inte att samhället kan vara rationellt och vansinnigt på samma gång.
Om sådant handlar aldrig den politiska debatten. För det har blivit norm att vi ska arbeta tills vi stupar. Vi åker skidor på sportlovet för att orka.