Livet på en spikmatta – så lurar vi varandra

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Livet rör sig i sjok och på sistone har det ­varit mycket Indien. Till stor del har det att ­göra med att vi haft en ­indisk ­kvinna boende hos oss i en dryg ­månad – men det är även andra grejer som bidragit till att krydda upp tillvaron.

Ta till exempel den där spikmattan.

Och försök inte låtsas som att ni inte vet vad jag ­pratar om. Alla pratar nämligen om den. Den är årets grej bland folk som är beredda att öppna plånboken för chansen att må lite mindre dåligt. Det vill säga de flesta.

Att spikmattan är grejen bevisas inte minst av att Johan Hakelius redan skrivit om den här i spalten. Johan är en av de få jag känner som är trendkänslig och tweedkonservativ på samma gång. Han skrev om spikmattan som symbol för kapitalismens triumf, med slutsatsen att man måste beundra ett ekonomiskt system som kan förvandla yoga till en redskapssport.

Smart och roligt, som oftast. Och när jag sitter hemma i soffan tillsammans med den indiska kvinnan och bläddrar i en damtidning blir det plötsligt ännu bättre. Jag visar annonsuppslaget som berättar om spikmattans alla fördelar, och dess självklara roll i den indiska yogan som vi västerlänningar så gärna vill hämta kraft ur.

Hon tittar på annonsen. Jag läser högt. Hon ler. Allt bredare. Hon säger:

Det finns ingen i Indien som håller på med yoga, alltså bland vanligt folk. Vi behöver inga spikmattor. Det är illa nog att de flesta sover direkt på golvet.

Men okej. Säger hon och pekar på annonsen. Jag känner igen den. Den säljs i Indien också. Fast då marknadsförs den som det allra senaste från USA och väst.

I stället för skäggiga visa män ser man blonda kvinnor på bilderna.

Intressant, eller hur? Vi lurar varandra med varandras respektive kulturer. Vi västerlänningar söker chakra och prana i indisk visdom, medan indierna ser framtiden i produkter och trender från väst.

Denna då: India’s Got ­Talent. Det brittiska ­talangshow-formatet i ­indisk tappning. Och om ni frågar mig verkar den hundra gånger roligare. En deltagare tävlar med att fläta håret i armhålan. En annan sjunger medan hans hatt brinner.

Sist men inte minst: Sikhs In The City, fyra sikher som nyligen genom­förde Edinburgh marathon i turban och skägg som skulle göra ZZ Top gröna av avund.

Tillsammans är dom 336 år gamla. Den yngste är 79. Den äldste är 98. Han sprang fortast av dem alla.