Plundringen förvandlas till ädel ungdomsrevolt
Det går att ana en viss besvikelse i rapporterna från London.
Visserligen är det upplopp och kravaller på gatorna, klassiska sammanstötningar mellan polis och ung arbetarklass, London brinner.
Men något skaver. Det är inte ädelt nog.
Som Andres Lokko påpekar på Aftonbladets kultursida: 1981 års kravaller ackompanjerades av det politiska Coventry-bandet The Specials (god smak). Medan sommarens upplopp sker samtidigt som ännu en själlös sångerska från en tevesänd talangjakt toppar listorna (dålig smak).
Man kan säga att det finns två konkurrerande berättelser om London.
En handlar om orsaker: nedskärningar, polisvåld, klassklyftor.
En annan, den dominerande berättelsen, handlar om bortskämda snorungar som vill ha gratis hemelektronik. Plundrande egoister som krossar fönstren hos den 89-årige barberaren Aaron Biber och stjäl hans tekanna.
Jag vet inte vilken av berättelserna som är sann, antagligen båda.
Men jag undrar vilken av dem som kommer att vinna med tiden.
När röken skingrats.
Upplopp som sker här och nu är varken romantiska eller sexiga. De är ljudet av glas som krossas, polishundar, skrik, basebollträn, de är dödsfall, misshandel, sirener, lukten av tårgas och skräck. De är 89-åriga barberare som plundras på tekannor.
Men efteråt.
När det talas om den beryktade och vilt romantiserade majrevolten i Paris 1968 omnämns sällan den polisman från Lyon som dog i kravallerna. Snarare låter det hela som ett ungdomsäventyr. En ädel revolt.
Men till och med de så ädla upploppen i Paris skulle troligtvis framstå som åtminstone delvis futtiga och egoistiska om man gick ned på samma individnivå som de engelska tidningarna: Vad har just du gjort? Och vilka är just dina motiv?
Efterhandskonstruktionens betydelse för ungdomsrevolters historieskrivning ska inte underskattas.
Eller de inblandades åldrande.
Om tjugo år är risken stor, eller chansen om man så vill, att ingen minns plundringarna av tevebutiker och klädaffärer, eller den 89-årige barberaren och hans tekanna.
Att man kommer att lyfta frågan från sönderslagna polisbilar. Nedskärningarna, finanskrisen, arbetslösheten. Vilket London som brann och vilket som uppstod.
Berättelserna kommer att sockras och romantiseras, de kommer att bli ädlare för varje år.
Och kanske kommer man till och med att finna en passande popsång.