Äntligen en god värld – jag är fast i Bolibompa
Läs Alex Schulmans kolumn
Jag vaknar alltid på samma sätt om morgnarna numera. Klockan är halv sju, kanske sju. Jag hör hur min 1,5-åriga dotter börjar böka bredvid mig i sängen. Hon gör det försiktigt, som av artighet: hon vill inte väcka någon.
Jag hör hur hon sätter sig upp och tystnar. Jag blundar och ser ingenting, men jag känner att hon tittar på mig. Hon betraktar mig tankfullt, sitter där och funderar en stund, som om hon alldeles just förstått sömnbegreppet och vad det innebär. Så hasar hon sig fram mot mig och försiktigt sträcker hon fram handen, pekfingret och tummen som en tång i luften, och så fattar hon varsamt tag om mitt ögonlock och lyfter upp det. Hon vill att jag ska vakna, att jag ska öppna ögonen. Och där sitter hon i det skumma ljuset och strålar av lycka när hon ser att projektet lyckats. Jag blundar igen och hon sitter åter tyst en stund och så tar hon ny sats. Försiktigt lirkar hon åter upp min blick. Hon ler. Hon fattar tag med båda händerna runt min nacke, som om jag vore en mycket stor soppskål, och så kramar hon mig hårt.
Att vakna på det sättet är otroligt, det är nästan elektriskt, en liten stöt av lycka som får en att börja dagen. Det känns nästan lite fånigt att säga det, men allting i mitt liv faller på plats under den där stunden på morgonen när jag ser Charlies leende.
Jag tar Charlie i handen och går ut i vardagsrummet. Vi byter blöja, hon tycker inte om det, men gillar läget. Hon ligger och tittar i taket under mitt donande, mumlar muntra obegripligheter för sig själv, och så spänner hon plötsligt ögonen i mig och säger: Bompa!
Hon talar om Bolibompa. Vi kan inte kommunicera än, men här hittar vi varandra. Jag säger till henne, frågande: Bompa? Och hon svarar bestämt: Bompa. Jag är så förtjust i denna kommunikation att jag gör det en gång till.
Bompa?
Bompa!
Sådär håller vi på några vändor tills hon tröttnar och börjar tjuta. Då sätter vi oss till rätta i soffan och går in på Bolibompa-webben. Den värld som öppnar sig nu är underbar. Här finns alla Charlies favoriter samlade på en och samma plats. Där finns mysige Farzad, som lite skönt släpig lufsar runt som om han bodde i Bolibompa-huset och just vaknat. Där finns busiga, dråpliga Nina med sin Cirkus Ninikus där något alltid går lite fel. Och Johan som är så vänlig och förstående när han talar med de självupptagna mjukisdjuren och som ibland plockar fram gitarren och sjunger en låt. Markus med den gulligt gälla rösten och Lyckra, den rara men snarstuckna tanten som väl i själva verket ser ut mer som en gubbe?
Charlie har kommandot över datorn, pekar uppmärksamt och bestämt på de inslag hon vill titta på. Tycker hon att det är riktigt roligt, som när Johan står med gitarren och sjunger väx, blomma, väx, så ropar hon: IGEN! Och när hon väl fått se det igen så vill hon ofta se det IGEN. Och så IGEN.
Jag är glad att Bolibompa finns, jag är glad att kunna introducera det till Charlie, för jag vet att den världen är god. Den är munter, oväntad, ibland lite läskig (som när tomtenissan går vilse på slottet och det knarrar i dörrar och så). SVT ska vara stolta över Bolibompa, programledarna ska vara stolta över att de varje dag gör så många barn glada. Det är program som Bolibompa som gör att jag älskar SVT, som gör att jag känner mig som en stolt licensbetalare. De här programledarna är många barns första ledsagare ut i livet och de gör det med så vänlig hand. Herregud, jag blir alldeles rörd.
Charlie tittar storögt i dataskärmen. När det händer något sensationellt, som när kossan plötsligt börjar gå på lina, så pekar hon och skriker: TITTA!
Efter en stund tröttnar Charlie på Bolibompa och väljer att roa sig med annat. Hon vandrar bort till köket och leker med klossarna. Jag märker det knappt själv, för jag är fast i Bolibompa. Farzad har tagit fram tandborsten. Han ser så mysigt rufsig ut. Jag är så glad att han finns. Jag älskar Farzad. När han borstar med fel sida av borsten blir jag så uppspelt att också jag vill peka och skrika TITTA.