Bollen – en av världens riktigt stora uppfinningar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kung fotboll regerar, kung Zlatan rular fett och världens bästa spel har aldrig varit så oemotståndligt som just nu. Snacka om att fotbollen kommunicerar.
I denna vår tid vet minsta barn vad kommunicera betyder, men den ursprungliga ordalydelsen från latinets communicare är det nog inte alla som känner till.
Communicare = att göra delaktig. Fotbollen kommunicerar, fotbollen gör oss delaktiga.
Inte minst när anden rymmer ur flaskan och det svenska landslaget förvandlas från ett gäng reko killar till en fullfjädrad, ostoppbar lagmaskin som ger oss 5–0 i öppningsmatchen. Då skriker vi så stämbanden hänger som tandtråd ur munnen, hoppar så soffan knakar, skrattar rakt ut i sommarnattens leende.
I ett medvetet försök att bli högtravande vill jag hävda att tillvaron vore förbannat mycket fattigare utan fotboll. Den, bollen alltså, får dock aldrig vara med när historiens stora uppfinningar sammanfattas för då är det hjulet och telefonen och blixtlåset, men bollen tycks aldrig få sitt verkliga erkännande.
Nu ska jag göra en grej som man nog inte får för chefen, men det skiter jag i. Jag fäller in en bild som säger mer än tusen ord. Jag tog den i Barcelona förra året, sent en kväll på ett torg. Två killar och en boll. Den lille har ett grymt tillslag, tjongar iväg bollen stenhårt och långt och varje gång tappar han skon. Det syns om man tittar noga:
Han är inte mer än nio–tio, han borde sova men han är ute mitt i natten och leker med den bästa leksaken av dem alla. Han älskar fotboll, och fotboll älskar honom. Visst är det så man får tårar i ögonen?
Och han bor i ett land som för inte så längesen var en diktatur, liksom nära hälften av EU:s medlemsländer. Politisk repression har kanske inte drabbat fotbollen, men när tusentals fotbollssupportrar idag kan resa till Portugal från Ryssland och Bulgarien för att delta i festen måste man konstatera att förändring är möjlig. Inte genom slump, utan genom demokrati med mål och mening.
Lika glädjande som EM, lika beklämmande är EU som kommunikatör. Jämförelsen är kanske dum och orimlig, men nånstans måste man börja. EU skapar inte delaktighet. Frågan är: ska EU sponsra EM eller ska Nike sponsra EU? Något måste göras åt unionens kommunikation.