Kolumnen utgår - livet är för kort

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Min fru ringer. Anders, det är 25 grader varmt, jag har köpt fint kött och tagit ut grillen och lagt en flaska rosé i kylen"

Men, säger jag. Men det är ju måndag. Jag ska skriva en kolumn till Aftonbladet. Jag tänkte förlöjliga dom här bortskämda fildelningstöntarna eller kanske skriva något om hur landslaget försöker bota sin impotens med primalterapi"

Ja, ja, säger hon. Du får göra som du vill. Sitt du inne och skriv.

Som om jag inte ville.

Som om jag ville något annat än att tillbringa en 25-gradig kväll i trädgården tillsammans med min familj. En magisk kväll. En av några få såna kvällar som vi erbjuds under ett år, en kväll då alla kuggar hakar i varandra och sommaren lämnar krypstadiet och reser sig i all sin prakt.

Då vill jag komma hem och dra på khakishorts och förkläde, greppa grillbesticken och göra min grej så som bara vi killar tycker att vi kan. Trygg i min mansroll vill jag stå där i hickoryrök och le ett leende som tänjs ut i takt med varje ny slurk från bag-in-boxen. Inom kort flinar jag fånigt för jag är lycklig och då kommer den minste i Figo-tröja och såna där skrapsmutsiga knän som jag själv hade en gång för längesen.

Han vill kicka boll. Jag dribblar och grillar, överstegsfintar och penslar glaze i samma graciösa rörelse. Han är en oklippt sjuåring som samlar till en Anthony Kiedis-frisyr, men nu blir han Zlatan och drämmer bollen rakt i grillen så fläsket studsar.

Jag vill titta på min fru som sitter i en vilstol. Färskpotatisen kokar på egen hand. Hon vet att jag älskar henne, men i kväll är det som i ett förklarat ljus.

Jag vill bara stå i vår trädgård, våra kvadratmeter av kondenserad sommar. Häromdan tittade jag på vårt hus på satellitbild på Google Earth och tyckte mig faktiskt se hur lite extra fin vår trädgård var, sedd från rymden. Fast egentligen är den vanskött och slarvig. Men den är vår.

Så jag vill vara där, under det sjuttioåriga äppelträdet som aldrig kan skydda oss från världens ondska, men ibland känns det faktiskt så.

Jag vill vara där, i trädgården vi föll för innan huspriserna blev sinnessjuka.

Jag vill vara där, vara som folk, äta kött utomhus, dricka lite vin och sen sjunka ner vid tv:n och se Italien kicka boll.

Det är det jag vill. Och livet är kort. Those precious days, som Sinatra sjunger i September Song om livets förgänglighet.

Det är det jag vill.

Så det blir ingen kolumn.

Anders Westgårdh