Venezuela har gått sönder – hyllas ändå av extremvänstern
I Vänsterpartiets första maj-tåg märktes en banderoll som var så stor att den behövde bäras av sju personer: ”Venezuela är inget hot. Venezuela är ett hopp”. Samtidigt, en kontinent bort, i det Venezuela som extremvänstern fortfarande hyllar, pågick också demonstrationer. Hundratusentals venezuelaner protesterade mot den allt brutalare socialistiska diktaturen.
Vid flera av de nu dagliga protesterna har en ung violinist gått i bräschen. Medan tårgasgranater och gummikulor visslat förbi Wuilly Moisés Arteaga har han oförskräckt framfört de mest rörande tonerna ur Venezuelas musikhistoria. Han spelar för att påminna de demonstrerande om allt vackert de har att kämpa för, och för att påminna militären om allt de har gemensamt så de slutar rikta vapnen mot sina landsmän. Han spelar också till minnet av en vän, en 18-årige violinist som dödades under en annan demonstration efter att ha skjutits i nacken.
Venezuela har gått sönder – socialt, ekonomiskt och politiskt. Allt färre har möjlighet att äta tre mål mat om dagen och tre fjärdedelar av befolkningen förlorade i genomsnitt nästan 9 kilo i kroppsvikt 2016. I det land som har världens största oljereserver samlas studenter och pensionärer i skymningen för att sortera igenom butikernas sopor för att hitta något som kan stilla hungern.
Hundratusentals har lämnat landet och fler skulle göra det om inte pappersbristen gjorde att staten inte kan trycka upp pass åt alla som vill ha. Censuren försöker dölja vidden av misären. Journalister har förbjudits att rapportera om de ringlande köerna av desperata som vill köpa bröd, toalettpapper och andra bristvaror.
Häromdagen kom ändå en officiell bekräftelse på sönderfallet. Hälsoministern medgav att spädbarnsdödligheten på ett enda år har ökat med 30 procent och mödradödligheten med 66 procent. På sjukhusen finns inte mediciner, sprutor eller ens bomull. Ofta saknas elektricitet. Läkare opererar patienter på blodiga bårar då de saknar vatten eller rengöringsmedel. Malaria har kommit tillbaka med full kraft i det land som enligt Världshälsoorganisationen en gång i tiden var först i världen med att utrota sjukdomen.
Regeringen svarade omedelbart – med att avskeda den frispråkiga ministern.
Vissa svenska journalister förklarar Venezuelas kris med att det för landet så viktiga oljepriset har sjunkit. För dem måste det vara ett mysterium att inte svält och malaria härjar i oljelandet Norge. Men problemet var inte bara att Venezuelas enorma oljeinkomsterna under 00-talet försvann i konsumtion och korruption, utan att de gav regimen en känsla av makt. Den trodde att den kunde göra vad som helst, jagade bort företagen med priskontroller och konfiskation och förstatligade produktionen och handeln, till jubel från Europas extremvänster. Resultatet blev till slut att föräldrar i det som brukade vara Latinamerikas rikaste land nu adopterar bort barn som de inte har råd att ge mat.
Det gick med andra ord som det alltid gör när statssocialism förverkligas. De säger alltid att ingen ska få tjäna pengar på folkets bröd och resultatet blir alltid att folket blir utan bröd.
Lästips 1: Per Hagmans ”Allas älskare, ingens älskling”. En självbiografisk roman av den moderna svenska litteraturens största flanör, som observerar det vi andra inte ser i vår samtid och i vårt inre.
Lästips 2: Tomas Zackarias Westbergs serieböcker ”Synth-kids” är en lustfylld och gripande skildring av en unik musikkultur, med låttips till varje sida. Extrem igenkänning för oss som blev synthare i mitten av 1980-talet.