Två zombier förföljer oss om klimatet
Kärnkraft och koldioxidinfångning (CCS) – dit sätter vi vårt hopp för att rädda klimatet.
Men en ny studie visar att 13 stora prestigeprojekt för koldioxidinfångning i stora drag har misslyckats – de fångar bara in en promille av den koldioxid som släpps ut.
CCS och kärnkraft liknar snarare två zombieprojekt – som klimatlösningar är de döda, men fortsätter leva vidare.
Koldioxidavskiljning, carbon capture and storage, och kärnkraft tar stor plats i det nya Tidö-avtalet. Och helt riktigt, båda måste till varje pris vara en del i varje klimatplan värd namnet, för att vi ska ha skuggan av en chans att nå klimatmålen till 2045 och 2050.
Det gäller i Sverige och det gäller globalt.
Enligt IPCC:s scenarier måste vi senast 2050 ta bort mellan två och tio gigaton ur atmosfären varje år, alltså upp till tio miljarder ton – det är mer än alla världshaven tillsammans absorberar.
En oerhörd siffra. I slutet av seklet handlar det om att suga upp lika mycket som haven och alla växterna tar upp tillsammans. I genomsnitt räknar IPCC att vi tar upp sju miljarder ton koldioxid per år mellan 2020 och 2100.
Det är som att vi ska bygga en ny biosfär bredvid den vi har i dag. Så nog spelar CCS en viktig roll.
Men det finns dessvärre stora problem.
Fångar in en tiotusendel
CCS har visat sig vara extremt svår och dyr att genomföra, i princip i vilken skala som helst.
Nyligen kom en rapport som visade att de 13 så kallade ”flaggskeppsprojekten” vad gäller CCS inte levererar.
Dessa 13 projekt fångade totalt in 39 miljoner ton koldioxid per år, ungefär en tusendel av de 36 miljarder ton som utsläpptes ut i atmosfären 2021.
Rapportförfattarna konstaterar att sju av projekten underpresterade, två var direkt misslyckade och ett var lagt i malpåse.
"Många internationella organ och nationella myndigheter förlitar sig på kolavskiljning i fossilbränslesektorn för att nå nettonoll, och det kommer helt enkelt inte att fungera", sa Bruce Robertson, en av författarna till rapporten.
Zombien vandrar vidare
Det här är ingenting nytt. Tidigare försök att fånga och lagra utsläpp i Europa har i stor utsträckning misslyckats. Mängder med miljarder har plöjts ner i gigantiska projekt som senare fått läggas ner, i Tyskland, Norge och Storbritannien. Zombien har ändå vandrat vidare.
Problemet är naturligtvis kostnaden och komplexiteten. Koldioxiden ska fångas in, pressas ihop, transporteras i pipelines eller med båt till exempelvis uttjänta oljefält, där den under högt tryck ska injiceras djupt under markytan. (I en skrattretande paradox har det visat sig att en stor del av det som pumpas ner i uttjänta oljefält, har bidragit till att pressa mer olja ur marken).
Själva energin som går åt till att driva återvinningen utgör i mycket runda slängar 30 procent av den totala energi som exempelvis ett kolkraftverk producerar.
Krävs en fördubbling
Det är nästan samma sak med kärnkraften. Det är antagligen bra att kärnkraften nu spelar en större roll än den gjort de senaste åren, den är trots allt det minst onda av flera onda ting. Men den kommer inte att spela en avgörande roll för att stoppa den eskalerande klimatkrisen, eftersom vi samtidigt ökar vårt energibehov med 50 procent till 2050 globalt.
I internationella energibyrån IEA:s mycket hoppfulla (läs: snudd på orealistiska) scenario för hur världen ska nå nettonoll-utsläpp 2050, står kärnkraften ändå bara för åtta procent av elförsörjningen.
Åtta procent.
Och då krävs en fördubbling av kärnkraftskapaciteten jämfört med i dag. En svår ekvation då många av dagens kärnkraftverk sjunger på sista versen och ny kärnkraft är dyr och tar tid att bygga – en tid vi inte riktigt har. Ett teknikgenombrott när det gäller fjärde generationens kärnkraft har dessutom låtit vänta på sig.
Fusion? Tillåt mig vara djupt skeptisk.
Skymmer sikten
Kärnkraften och CCS är nödvändiga, ja, dessvärre har de blivit en livlina för våra klimatmål. Ändå riskerar de stora satsningarna på dessa lösningar att skymma sikten för det som verkligen är viktigt – att pressa ner utsläppen.
Så länge zombielösningar som CCS tillåts dominera debatten, finns risken att man skjuter de jobbiga åtagandena på framtiden och förlänger livslängden på olika fossilprojekt i den närmast religiösa förhoppningen om att ny teknik så småningom räddar oss.
När politiker nu säger att utsläppen kommer att öka på kort sikt (men i förlängningen minska) växer känslan av att vi inte gör det vi måste, utan bara det vi känner att vi orkar med.
IEA är oavsett vilket obeveklig i sin rapport för hur vi ska nå klimatmålen i mitten av seklet. ”Antagandet att människors livsstil och konsumtionsmönster kommer att fortsätta oförändrade i ett scenario med nettonollutsläpp till 2050 är utan tvekan orealistiskt”.
Här får du senaste nytt om klimatet – varje dag
