Alla missade den viktigaste frågan
Hur ska vi förändra vårt sätt att leva för att rädda klimatet?
Den avgörande frågan ställdes plötsligt under SVT:s slutdebatt.
Men svaret – och vilka oerhörda konsekvenser det för med sig – trollades bort och försvann.
Klimatfrågan sjönk undan totalt i valrörelsen.
Nu skrockas det på Twitter om att ”Generation Greta” var en myt. Moderata riksdagsledamöter gör sig lustiga över den unga klimataktivist som ställde frågor under TV4:s statsministerduell.
När klimatfrågan kom på tal öppnade sig en bakdörr för partiledarna att smita ut genom. Klimatfrågan kokades ner till en fråga om energi, ett blame game om vem som gjort vad i det förflutna. Ulf Kristersson flyttade händerna i en gest framför sig; vi ska gå från fossilt till fossilfritt. Små modulära kärnkraftverk är hemligheten.
Men även om klimat och energi är tätt förbundna med varandra, så är de också vid denna punkt väsensskilda.
Hade vi haft väldigt gott om tid på oss, skulle klimatfrågan i princip kunnat vara en fråga om omställning till ett annat energislag.
Tre giganter
Nu närmar vi oss i praktiken någon sorts deadline, där det säkra utrymmet för framtida generationer gradvis krymper. Insatserna är höga – Amazonas ekosystem, Arktis sommar-is och metanmonstret i Sibiriens permafrost. Tre giganter, två på väg att bryta samman, en på väg att vakna.
För att undvika de värsta konsekvenserna av klimatkrisen måste vi med en oerhörd hastighet minska våra utsläpp. De borde halveras till 2030 – men de kommer tvärtom att öka.
Under slutdebatten i SVT fick partiledarna frågan om vilka livsstilsförändringar vi måste genomföra, eftersom Klimatpolitiska rådet hävdar att vi måste minska utsläppen med fem-sex procent per år i genomsnitt för att klara målet om netto-noll-utsläpp till 2045 – en vidunderlig uppgift.
Vår blivande statsminister Ulf Kristersson skar med handen i luften framför sig:
”Om man med livsstilsförändringar menar att alla ska leva i en permanent covidsituation – vi ska inte resa någonstans i världen, vi ska göra så lite som möjligt, vi ska inte träffa varandra – då är jag emot livsstilsförändringar.”
Om dessa livsstilsförändringar skulle leda till att vi klarar målen är alltså irrelevant. Målet har i detta synsätt blivit underordnat vår nuvarande livsstil.
”Det nuvarandes tyranni”
Stephen M. Gardiner, amerikansk professor i filosofi, kallar vårt förhållningssätt till klimatfrågan för ”det nuvarandes tyranni”. Nuvarande generationer exploaterar framtiden genom att tillskansa sig fördelar i dag, men förpassar kostnaderna till kommande generationer.
Framtida generationer kan inte vinna dagens ledare några val. Men det är de som kommer att leva med konsekvenserna.
Gardiner menar att det är tekniskt möjligt för oss alla att minska våra utsläpp kraftfullt omedelbart. Problemet är inte att detta inte kan göras, problemet är att följderna blir snudd på outhärdliga.
Ändå uppstår det någonstans en punkt för när kraftiga nedskärningar i vår nuvarande livsstil blir moraliskt försvarbara, eftersom konsekvenserna i framtiden blir ohyggligt mycket värre.
Hållhake på varandra
Men vad är moral värt i dessa dagar? Problemet är dubbeleggat: Vi varken vill eller kan.
Vår del av världens utsläpp kan tyckas försumbar. Men i den snårskog av historiska skulder, av konsumtionsutsläpp som hamnar i andra länder och i utsläpp per capita, är det lätt att hela tiden peka på någon annan.
Det är detta som gör klimatfrågan till ett i princip olösligt problem – alla länder har en hållhake på varandra.
Ulf Kristersson kan utan att riskera någonting vifta bort livsstilsförändringen och skälen är många: En civilisation byggd på konsumtion, ett splittrat världssamfund, ett pågående krig, en upptrappad energikris, ett skarpt intrång i människors frihet – alla är de orsaker till att låta saker rulla på som de gjort förut.
Föreställningen om moderniteten är stark, att människan alltid kan kontrollera världen omkring sig och med hjälp av sin uppfinningsrikedom liksom trolla oss ur den hotande katastrofen. Ny teknik ska med ett illusionsnummer göra samhället oberoende av fossila bränslen. Det magiska tänkandet växer vilt längs hela den politiska skalan.
Men ett intellektuellt hederligt sätt att beskriva utmaningen är det inte. Snarare tvärtom.
Ingen avgörande roll
Den kärnkraft som nu skymmer sikten för allt annat, kan mycket väl vara det minst onda av flera onda ting. Kristerssons ambition är antagligen inte fel och jag är övertygad om att fler än en miljöpartist i tysthet ångrar att MP inte följde efter systerpartiet i Finland och bejakade kärnkraften.
Men nya reaktorer kommer inte att spela en avgörande roll det kommande, kritiska decenniet. De kommer inte att göra att vi klarar målet. Och ska vi inte klara målet – vore det inte hedersamt om någon artikulerade det?
När Researchers desk nyligen utvärderade riksdagspartiernas klimatpolitik hamnade halva regeringsunderlaget, SD och KD, i botten.
Moderaterna? De svarade inte ens på forskarnas frågor.
Ulf Kristersson gör en gest med sina händer
”Vi måste bli helt fossilfria. Vi måste elektrifiera, vi ska dubbla användningen av el, då ska den elen vara ren. Det är därför jag är så engagerad i den här frågan om kärnkraften.”
Hur det ska gå till? Ingen vet. Skjortan var uppkavlad, inga gömda kort i ärmarna, ingenting här, ingenting där. De små modulära reaktorerna syntes inte till. Och när de väl är på plats kan det vara för sent.