Mitt förväntansfulla flin stannade i halsen
Ibland läser man något som lockar fram ett spontant skratt. Ibland ångrar man sig efteråt.
I lördags, över hela Svea rikes första anslagstavla (debattsidan i Dagens Nyheter, alltså), vädjade en busslast generalsekreterare, förbundsordföranden och projektledare om att ”gapet mellan humanstöd och djurstöd” måtte överbryggas.
Man kan inte låta bli att sugas in i en artikel med sådana formuleringar, eller hur?
Det fanns något i språkvalet, en melodramatisk pompositet, som bådade gott. Och så var ju djur iblandade. Det brukar ofta locka fram de verkligt nippriga. De som är fnoskigt bedårande, ungefär som de engelska tanterna som är beredda att springa över utmärglade barnlik, för att rädda ännu en slokörad åsna.
Så jag började läsa med ett förväntansfullt flin.
Kontentan av artikeln var ungefär denna: det finns en samvariation mellan misshandel av djur och misshandel av barn och kvinnor. Enkelt uttryckt pucklar misshandlare gärna på familjens husdjur också. Om husdjuren är särskilt kära för barn och fru, finns desto mer att vinna för misshandlaren. Djuren kan användas som ett slags gisslan. Det finns gott om exempel på kvinnor som inte tar sig ur en misshandlares grepp, därför att de inte har hjärta att lämna husdjuren åt sitt garanterat oblida öde.
Det blir särskilt svårt när husdjuren inte är små knähundar, utan svårtransporterade hästar, kor, eller liknande.
Inser man detta, skrev artikelförfattarna, bör man också göra något åt saken. Till exempel bör man vara mer uppmärksam på fall av djurmisshandel och ta dessa på allvar. Det bör också finnas ett samarbete mellan dem som bekämpar djurmisshandel och dem som bekämpar misshandel i parrelationer.
Jag hade väl tänkt mig att ur debattartikeln kunna destillera någonting fyndigt om hur en armé kaninkokerskor tydligen hotar samhällsordningen. Men ju mer jag läste, ju mer såg jag framför mig en hund med rädda ögon. En hund som duckar vid varje hastig rörelse. En hund vars ögon då och då möter mattes ögon med uppgivet vädjande frågan, men till svar bara kan få en lika förtvivlad blick.
Ja, visst låter det gråtmilt och patetiskt. Men vågar du påstå att det inte låter sant?
Det vågar inte jag. Det fanns inget i den där artikeln att skratta åt. Läs den.