Supporterkulturen – vad är den värd?
Några minuter före avspark, Råsunda brinner.
Allsvenskt stockholmsderby mellan AIK och Djurgården och brandröken ligger tät. Spelarna tvingas vända i spelargången. Matchen försenas tio minuter.
Och innan dess. Slagsmål. Tvåhundra AIK-supportrar som uppges ha trängt sig förbi säkerhetsvakter och in på arenan.
Ändå, samma dag har de båda lagens lagkaptener gått ut med ett öppet brev som publiceras i Aftonbladet.
Den är nästan komisk, klubbarnas flathet i kampen mot fotbollsvåldet. Lagkaptenerna Daniel Tjernström och
Joel Riddez skriver: ”i kväll lägger vi allt tråkigt som hänt bakom oss”. Och sedan konstaterar de att ”passionen alltid övervinner hatet”.
Under de senaste femton åren har det låtit likadant – fega spelare och ledare som inte vågar ta ställning.
Som om de inte visste bättre.
Som om tiotals år inom svensk toppfotboll inte lärt dem att hatet och passionen står jämsides på en ståplatsläktare – det är inte vattentäta skott mellan huliganer och supportrar. Exempel: är man
huligan om man tänder bengaler och därmed riskerar stora böter för klubben? Gränsen flyter.
Men både Tjernström och Riddez vet också att den aggressiva läktarkulturen, som ju också anses oerhört attraherande, är
kärnan i den produkt som klubbarna säljer.
Av de nästan 29 000 på läktarna kommer få minnas den svaga 0-0-matchen mellan två mittenlag i en liga som är rankad 28:a i Europa, åtta placeringar efter den cypriotiska ligan. Men stämningen, sångerna.
Ståplatspubliken har gått från att vara konsumenter till att bli produkten: fotbollen är medioker men stämningen är världsklass.
Och det är den svenska elitfotbollens paradox: klubbarna håller av ekonomiska skäl en aggressiv supporterkultur om ryggen.
Ett problem bara. Hädanefter kommer bolagiserade fotbollsklubbar tvingas betala polisinsatser kring sina matcher. Ett stockholmsderby kan kosta upp emot en miljon kronor.
Helt konkret: ett upplopp i Solna kan innebära att man inte har råd att förstärka backlinjen. Ett rejält upplopp eller en begåvad vänsterback?
Och nu tvingas man fråga sig vad en ”levande supporterkultur” är värd. Svaret är inte enkelt.
Men varken Joel Riddez eller Daniel Tjernström kommer att kunna blunda längre.
Det är deras jobb som står på spel.