Vi flinar och klarar ännu en domedag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi överlevde, den här gången också.

Världen skulle ju eventuellt gå under, jag antar att du inte missade det, förra veckans stora nyhet, näst efter Britneys comeback och oavgjort mot Albanien.

Man vill inte gärna erkänna att man satt hemma och darrade lite framför CNN:s grafik över hur jorden skulle slukas ned i ett stort svart hål som skapats på konstgjord väg i ett underjordiskt laboratorium i Genève.

Sedan det där lilla nervösa, ironiska skrattet i sällskap med nyhetsankaret.

Jo, eller hur.

Jag minns en annan gång, något år sedan. Det var en halvsidesartikel på sidan arton i min egen tidning om att världen skulle gå under. Någon meteorit eller komet, om jag inte minns fel.

Vi överlevde, den gången också.

Det är kanske problemet: vi överlever lite för ofta.

Vi pekar på domedagsprofeternas felprocent, litar på fysikerna i Genève och går vidare med våra liv.

Samtidigt finns det något så parodiskt övermodigt i fysikernas uttalanden från det där proppmätta vetenskapscentret i Genève. De sitter där med sina mätstickor och atomklyvare och viftar bort hotet från det svarta hålet som nonsens. Som vore det alldeles otänkbart att det skulle kunna finnas dimensioner av mänskligheten och universum som människan inte fick lära sig av magister Hedström på fysiken i högstadiet.

Någonting bortom.

Som i äventyrsfilmerna från Hollywood där den ensamme hjälten får veta sanningen om världens undergång, men stängs in mellan vadderade väggar på låst paviljong, ända fram tills han slutligen räddar världen.

Tänk om originalen på tunnelbanan och domedagsprofeterna på psykklinikerna har rätt.

Ungefär som med fyllot på trottoaren.

Det skulle kunna vara Jesus.

Men vem orkar lyssna, vem orkar tänka. Vi har tröttnat på domedagen, skämtat bort katastroferna. Vi har lagt ut döden på entreprenad.

Men det är ändå något med den lustiga tonen i teveinslagen som klibbar sig fast. Något med fysikernas självsäkra osårbarhet som får mig att skruva lite på mig.

Vi överlevde, den här gången också.

Nästa gång vi mixtrar med svarta hål, nästa gång en komet hamnar på sidan arton i tidningen kanske vi inte gör det. Och kanske vore det heller inte mer än rätt. Fram till dess kan vi förstås flina.

Sopsortera när vi hinner.