Övertygelsen om ett annat Iran har letat sig in i oss alla
Publicerad 2022-11-29
Revolutionen i Iran har pågått i över 70 dagar. Etablerade svenska medier skriver fortfarande för lite om det, vilket måste göra den stora iranska diasporan i Sverige desperata och sorgsna.
Särskilt eftersom rapporterna på sociala medier är så många och så fasansfulla.
Trots bristande engagemang från större nyhetskanaler är den konsekventa rapporteringen från Instagramkonton drivna av privatpersoner helt sjukt bra.
Varje dag postar t.ex. användaren iranrevolution.sweden tiotal uppdateringar och ett par gånger i veckan gör kontot dessutom pedagogiska sammanfattningar. Dessutom informerar de om människor som blivit mördade och erbjuder svenska journalister hjälp att förmedla kontakter.
På det här kontot läste jag först att den iranska rapparen Toomaj Salehi riskerar dödsstraff.
Han är en artist känd för sina regimkritiska texter och fängslades för några veckor sedan. Ett av brotten han nu står åtalad för, och som kan leda till dödsstraff, är ”spridandet av korruption i världen”.
Amnesty rapporterade i somras, innan revolutionen började, att avrättningarna i Iran ökat, under första halvan av 2022. Ungefär en människa om dagen.
Avrättningar, offentliga avrättningar och massavrättningar i fängelser har blivit fler sedan en ny chefsdomare tillsattes förra hösten.
Tänk, hur många har blivit avrättade nu? Hur många kommer bli det?
Den baluchiska minoriteten, som är ungefär fem procent av Irans befolkning, är överrepresenterad när det kommer till avrättningar i Iran.
Över 60 procent av de människor som, januari till juli, hade avrättats tillhörde den baluchiska minoriteten. En fruktansvärd konsekvens av regimens grymma systematiska förtryck av Irans minoriteter.
Häromveckan kom nya rapporter från Amnesty om att den baluchiska och kurdiska minoriteten också behandlas särskilt skoningslöst av de iranska säkerhetsstyrkorna, sedan revolutionen började.
Minst hälften av de bekräftat döda i Iran är balucher och kurder.
På Instagram ser jag anhöriga samlas i stora massor utanför Evin-fängelset, i hopp om att få besked om sina anhöriga. Är deras älskade där inne? Om inte där, var? Lever de?
Jag har lärt mig att Evin-fängelset kallas Universitetet i folkmun, för att så många studenter, akademiker och konstnärer sitter fängslade där. Många, som likt den gripna rapparen Toomaj Salehi, är ett hot mot regimen för att de berättar en historia.
Regimen kan mörda, det vet vi. Men de kan inte stoppa kampen för frihet som sprider sig över världen. De kan inte stoppa historien om hur moralpolisens mord på den kurdiska unga kvinna, Mahsa Jina Amini, ledde till att det iranska folket slog tillbaka.
Övertygelsen om ett annat Iran har letat sig in i oss alla och går inte att stoppa. Nu bär vi gemensamt på det hoppet. Vi måste fortsätta sprida folkets röst, eftersom det är en tro så kostat många allt. En tro som fängslat Toomaj Salehi.
I takt med att allt fler människor i Iran blir fängslade och mördade växer insatsen, men också hoppet. Ingen är fri förrän alla är fria.