Från fönstret hänger en sotig svensk flagga
Kriminologerna suckar förundrat att Sverige har näst mest sprängningar i världen.
Sven-Erik Eriksson, som vaknade i natt av att glassplitter landade i sängen, har tvingats lära sig den hårda vägen att han lever i den verklighet som experterna och politikerna sitter i tv och pratar om.
– Det här är sannerligen inte en rolig upplevelse, säger han och tittar på förödelsen.
Ett stillsamt område i Handen, söder om Stockholm, trevåningshus, byggda på det 1980-tal då vår tids våldsamma gänguppgörelser ännu låg 30 år fram i tiden.
Porten är bortsprängd, elementet i trapphuset har slitits loss från sina fästen, murbruk täcker marken, glassplitter, en skylt i plåt ligger och skräpar.
Ett ungt par går förbi, de vill inte bli intervjuade men säger så mycket som att deras kök är förstört och att de inte var de ska ta vägen, var de ska bo, hur lång tid det tar innan de kan flytta tillbaka.
Sven-Erik Eriksson har vid 83 års ålder sett ett och annat, alla de där åren som timmerman var hårda, men ingenting går att jämföra med detta.
– Det var en oerhörd explosion. Jag flög upp ur sängen. Glassplitter regnade in.
Han bor på första våningen. Efter ett tag vågade han sig fram till fönstret. Snett nedanför, 20 meter bort, gapade ett hål där det förut fanns en port.
– En polis skrek åt mig att försvinna från fönstret. Att det kan smälla igen.
Att en ung man som nyligen häktades som misstänkt som anstiftan till ett mord och två mordförsök bor i huset är knappast en tillfällighet.
Det är så många av dessa skjutningar och sprängattentat som hör ihop, cirklar omsluter cirklar, hämnd leder till hämnd, spiralen, den destruktiva, går nedåt.
En septemberkväll i fjol upptäckte en äldre man i Åkersberga att det brann på altanen. När han gick ut blev han skjuten. Svårt skadad, men livet räddades på operationsbordet.
Ett dygn senare, Jordbro, fyra män stod och grillade, en vit pickup stannade, skott föll, en död, en skadad.
Folk som vet vad de pratar om säger att dessa brott var inslag i konflikten inom Foxtrot och att den unge man som bor i huset där det nu har sprängts hade lagt ut morduppdragen till yngre förmågor.
Att han befinner sig i ett häkte och inte var hemma är någonting som gärningsmännen sannolikt vet. Det här handlade inte om att skada en fiende. Det här handlar om att skicka en signal, demonstrera makt, sprida rädsla.
Det är någon minusgrad, vinden biter, några poliser står ute på gården och pratar med oroliga grannar, glasmästare och hantverkare har börjat jobba.
Sven-Erik Eriksson tittar upp mot sitt fönster. Täckt i plast.
– Jag har treglasrutor och det innersta höll. Det räddade min lägenhet från förstörelse.
Han har bott i området i 30 år. Han beskriver det som lugnt och trivsamt. Men nu?
– Det är obehagligt. Tryggheten har gått sönder. Men jag tänker inte flytta.
När denne gamle man flyttade in ägnade sig brottsexperter ännu åt annat än att jämföra bombdåd med andra länder och komma fram till att med undantag av Mexiko har Sverige dystrast siffror bland alla länder som inte befinner sig i krig.
Nu kommer vänstern, dess politiker och ledarskribenter och krönikörer att larma och göra sig till och med skadeglädje de inte ens försöker dölja ge Kristersson och Strömmer skulden för ännu en mörk helg, tre explosioner i Stockholm, två mord i Göteborg.
Titta här, ni lovade trygghet, men ingenting har blivit bättre!
Det är så dumt, så okunnigt att tro att utvecklingen går att vända på ett år, det är svåruthärdligt att lyssna på all denna enfald.
Till saken hör dock att högern inte var ett dugg bättre under den förra regeringens tid. Klagovisan och kören och de förljugna påhoppen var likadana, endast rollerna var ombytta.
Men så är också idiotin rättvis i den bemärkelsen att den inte bryr sig om vem som är röd och vem som är blå.
Vinden frisknar till. Civilklädda poliser med snäckor i öronen går in och ut ur portar. Under deras fötter krasar glassplittret. TV-team går runt och letar efter dramatiska bildvinkar.
Sven-Erik Eriksson drar upp blixtlåset i jackan mot hakan.
– Jag är glad att jag ännu har ett hem, säger han med ett försiktigt leende.
Från ett fönster på andra våningen hänger en något sotig svensk flagga.