Det är ditt jobb att göra barnet ledset

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Låt mig bara inledningsvis proklamera, för er som ännu inte har sett det; Jag ÄLSKAR det här TV-programmet. Jag har sett första avsnittet och jag är fast. Det timslånga premiäravsnittet fullständigt sprutade ur sig sköna sägningar. Det är så otroligt intressant och roligt och ... skrämmande.

Det handlar om våra barn, inte mina tack gode gud, men andras ungar och deras förslappade livsstil.

Jag har inte skaffat barn för att vara behövd livet ut och plocka deras skit när de är giftasvuxna. Jag räknar kallt med att mina barn klarar sig själva när de är myndiga och behöver de min hjälp ska de självklart få den inom rimliga gränser.

Min största rädsla när det gäller barnen och mitt mammauppdrag är lättja, lathet och oföretagsamhet.

Jag är rädd att det ska gå tio år och så vaknar jag upp och har lata unga vuxna som inte respekterar mig och äter upp all mat. Jag är så rädd att de inte ska vilja något, inte orka, inte kämpa.

Vi vill våra barn så väl, vi vill att de ska få ett lyckligt liv utan vägbulor. Men smällarna hör till. Det är smällarna som gör folk av snorungar.

Jag fick sköta mig själv mycket när jag var ung eftersom mamma jobbade hela tiden och pappa tyckte att vi hade det för bra.

Jag skulle vilja se en av de bortskämda ungdomarna i SVT:s nya serie hjälpa min pappa med veden eller att dra upp näten. Lycka till.

Vi har en tvååring som tackar för maten och ställer ut tallriken i köket, det har han gjort sedan han var arton månader. Och så ska det fortsätta.

Mina döttrar är åtta och sex år och får plocka fram mellanmål själva och hjälpa till med sin lillebror. Barn mår bra av gränser och barn mår bra av sysslor.

Ett återkommande tema när det gäller barnuppfostran, oavsett om det gäller treåringar eller tonåringar är detta: Jag vill inte att hon ska bli ledsen. Man vill inte göra sitt barn ledset. Det är ditt JOBB att göra ditt barn ledset.

Det är ditt jobb att säga nej till en glass innan maten och om barnet lägger sig på golvet och gråter så att det skär i hjärtat så betyder inte det att du är elak.

Om din nittonåring tycker det är jobbigt att ta ett jobb där man måste göra tråkiga saker åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, så älskar du inte ditt barn mer för att du låter honom bo kvar hemma och tvättar hans smutsiga kalsipper.

Jag tror, och hoppas innerligt, att castingprocessen bakom ”Ung och bortskämd” har varit lång och utdragen, att det var extremsvårt att hitta dessa extremfall.

Snälla säg att det var svårt, snälla säg att de är extremfall.