Ert trötta hat mot kvällstidningarna gör mig beklämd
Jag är en kvällstidningsromantiker. Det är sen barndomen.
Pappa kom hem från jobbet med matkasse i handen och båda kvällstidningarna under armen. Först läste mamma och pappa var sin tidning i soffan. Sen bytte de tidning med varandra. Jag fick vänta på min tur. Jag läste sedan tidningen bakifrån, mest tack vare serierna i Aftonbladet och BarnOmbudsmannen i Expressen. Kvällstidningen kändes spännande, de svarta rubrikerna skvallrade om en farlig, hisnande värld. Jag minns den oerhörda känslan när de drog på stort, när man kunde ta del av en fullkomligt halsbrytande rubrik på förstasidan och längst ner informeras: ”Läs mer på sidan 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, mitten och ledare”. Det var otroligt, man kände att man var med om något historiskt!
Kvällstidningarna fanns alltid där i min barndom. De fanns på vintern, då man ibland hade så mycket annat för sig att man bara snabbt bläddrade i tidningen stående över köksbordet. Den fanns med på sommarloven då kvällstidningarna var dagens absoluta höjdpunkt. Då läste jag allt, till och med ledarsidorna som var så svåra att jag inte ens förstod rubrikerna. Där kunde man hitta karikatyrer av politiska ledare, det var roligt, för det var tecknat. Mamma och pappa skrattade åt Jan Stenmark. Det gjorde jag med, utan att riktigt förstå varför. Och mot slutet av tidningen, de förbjudna, kittlande annonserna för telefonsex med bilder på kvinnor i underkläder.
Det fanns så många förebilder i kvällstidningarna. Man ville bli som dem. Expressens Mats Olsson och Lars Lindström. Vilka män! Aftonbladets Lasse Anrell! Och Peter Wennman, som en gång publicerade en läsarfråga som jag skrivit! Jag laminerade den där sidan och bar den i min kardborreplånbok under flera år.
Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år gammal och sedan dess har jag alltid köpt både Expressen och Aftonbladet på vägen hem. Jag kan inte se hur min tillvaro skulle vara utan dem. Jag inser att det är öppet mål för kvällstidningshatarna, men all min bildning, all min förståelse av världen har jag fått från kvällstidningarna. Jag älskar kampanjerna med slagorden! Jag älskar när drevet går! Jag älskar när det händer något så stort att självaste chefredaktören med bister uppsyn tar till orda på förstasidan! Kvällstidningarna har alltid varit min följeslagare och de har alltid levererat. Både under mjuka perioder, som när Victoria gifte sig med
Daniel, eller under hårda, som under elfte september, har kvällstidningarna givit mig en rapportering som jag inte kan få någon annan stans. Kvällstidningen är unik.
Jag är helt enkelt en stolt kvällstidningsläsare.
Jag blir därför alltid lika beklämd när jag tar del av det trötta kvällstidningshatet. Jag talar inte om de som tänkt, de som aktivt och med vettiga resonemang tar avstånd från kvällstidningarna – heder till dem! Jag talar om dem som klagar på kvällstidningen av slentrian, de som gör det ”mest för att man ska”. Man SKA kalla Aftonbladet för ”Aftonhoran”. Man SKA kalla Expressen ”Sexpressen”. Det hör till, särskilt om man är lite akademisk, sådär.
Jag tittar på Nyhetsmorgon i TV4 och Kristin Kaspersen och han den där Kraft ler lite snett, lyfter upp kvällstidningarna mellan tumme och pekfinger och säger ”jaha, ska vi se vad de har hittat på i dag då”. Förnumstiga leenden, de pekar på någon rubrik, skrattar på lattjo, skakar på sina huvuden, bläddrar som om det vore ”En ding ding värld” de läste i. De vill signalera att de står över det där, de betraktar kvällstidningarna på samma sätt som man tittar på aporna på zoo. Det, vill jag mena, är ett okunnigt kvällstidningsförakt. De fyller sina program med nyheter som kvällstidningarna skriver om, men de kan inte stå för det.
Samma sak med morgontidningarna. De FÖRFASAR sig över att kvällspressen skriver om Tiger Woods otrohet eller om Jonas Bergströms affär med norsk kvinna, sida upp och sida ner rapporterar INDIGNERAT och ovanifrån om Aftonbladets och Expressens rapportering. På detta sätt kan de skriva om saker och ting utan att ändå skriva om saker och ting. Heder till kvällspressen som står för sina publiceringar, som inte gömmer sig bakom andras publiceringar.
I en värld där mediehusen får allt märkligare ägarstrukturer, där dolda agendor döljer sig bakom snart sagt varje publicering, så känns kvällspressen fräschast, modigast och sannast.