I mitt liv som kund är jag inte längre huvudperson
Det ska jag väl kunna ordna åt dig, säger den unge mannen vid mitt krogbord och han är glad.
Jag har just berättat för den muntre servitören att jag vill äta en för denna krog typisk och svindyr kötträtt.
Det kan han väl ordna, säger han, som om han övertalats.
Vad ska jag svara?
Rimligen: ”tack”. Tack för att du ordnar. Tack för att du hjälper mig!
Så säger de, så låter det överallt. Hos frissan, tandläkaren, i hovmästarbåset, bageriet och i butiken där jag brukar handla smink.
Där står jag en annan dag vid en obemannad disk, försjunken i en dagdröm, hållande en citrongräsdoftande hudlotion och hör en kvinna säga bakom min rygg: ”Jag ska hjälpa dig så fort jag hinner!”. Och jag svarar automatiskt: Tack!
Detta erbjudande om ”hjälp”, som denna gång påminner om en tillsägelse. Strax kommer hon. När hon hinner. Jag måste kunna vänta på min tur.
Men jag har inte bett om ”hjälp”. Jag är inte ett otåligt barn som måste hållas på gott humör. Jag är en vuxen kvinna som behagar spendera pengar.
Jag lider men tiger. För varför skulle jag gå till angrepp mot en välmenande servitör eller butikspersonal.
Även om det far genom kroppen en känsla av att vilja bita ifrån. Nej, jag behöver inte hjälp, jag tänker betala för mig.
Det är bara ord, invänder ni kanske. Men ordval skvallrar om hur vi ser på andra människor.
Jag tänker på det vackra starka ordet respekt, som utsatts för så många kidnappningar att knappt någon längre vet vad det är.
Hjälp är något jag ber om. Min mamma ber om hjälp att hämta upp balkongmöblerna från källaren. Jag ber min dotter om hjälp att koppla datorn till teven.
Att be om hjälp är en intim handling.
En helt annan överenskommelse har jag på krogen och i affären, och den handlar inte om min ödmjuka fråga. Men en förskjutning har ägt rum, en maktbalans rubbats.
I mitt liv som kund är jag inte längre huvudperson. Då hade kvinnan i sminkbutiken sagt ”ursäkta att du får vänta”. Då hade mannen på krogen tackat mig för att jag beställt mat.
Med en subtil språklig justering har jag förminskats. Rollerna är ombytta. Nu ska jag hjälpa dig med en pyttipanna! Åh - tack!
Hur gick det till?
Jag antar att vi lever i en tid av största självupptagenhet.