Här är kolumnen som du BARA MÅSTE läsa

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-08-08

Jag skulle kunna resa till Yttre Mongoliet.

Det skulle fort­farande finnas någon i bekantskapskretsen som BARA MÅSTE tipsa om den där lilla restaurangen i utkanten av Ulan Bator där de serverade en så vidunderlig lammgryta.

Med den där behändiga ­rösten, stadig och välvillig. Som att personen just gjort mig en tjänst.

Fjärde veckan i New York nu. Om jag ska räkna ut hur många tips jag har följt från bekanta? Alla dessa hål i väggen med stans bästa ­kinamat, alla dessa cocktailbarer i Meatpacking och texmexhak i Brooklyn. Det är ganska enkelt att räkna ut. Jag har följt noll tips.

Senast jag följde en rekommenda­tion var hösten 2009. En ung skådespelare sa att han BARA MÅSTE tipsa om ”den bästa knödeln i Berlin”.

Den smakade wellpapp.

Men sedan insåg jag att den unge skådespelaren troligtvis hade laddat knödeln med mer än ägg och muskotnöt.

Kanske hade han gått ­vilse. Gjort slut med flickvännen, haft skoskav, ­irrat bort sig. Slutat tro på Gud. Och sedan hamnat här, på det lilla kneippet

i utkanten av Prenz­lauer Berg. Som en oas i betongen.

Och sedermera hade den torra ­lilla wellpapp­knödeln antagit episka proportioner, den hade blivit en del av berättelsen om honom själv.

Men precis som hans sexu­ella uppvaknande, eller hans första fylla, kvalifi­cerade den sig inte direkt som ett objektivt mästerverk.

Jag har varit likadan. Med skam minns jag en incident för sju år sedan. En lång lista jag skrev, eventuellt mycket lång, till en tjej. Den innehöll restauranger och företeelser som BARA MÅSTE upplevas i just New York.

Om jag nu efteråt går ­igenom listan i huvudet: helt vanliga delis med helt vanliga tonfiskbagels, helt vanliga diners med helt ­vanliga hamburgare.

Men ovanliga för mig, efter­som jag under mina första nitton år i livet hade ätit snabbmakaroner och falu­korv.

Just dessa diners och ­delis, de var mina. De hade kommit att ingå i berättelsen om mig.

Och kanske förtjänar de att berättas, de självbiografiska historierna som så ofta sminkas till turis­ttips och världsvana.

Så länge mot­tagaren ­lovar att lyssna och nicka.

Och ­sedan glömma ­varje ord.