Min skadade katt väcker fadersinstinkten till liv
Som en stöt genom kroppen: jag måste luta mig ned under sängen och se att hon lever.
Hon ligger så stilla. Ögonen stängda. Andas hon? Jodå, den toviga lilla magen höjer sig.
Runt halsen bär Biianka en tratt som hon avskyr. Hon har inte ätit eller druckit sedan i går. Hon vägrar. Ytterligare några dygn tidigare fick hon åka till veterinären med infekterade sår över ryggen och magen. Hur många gånger hon har blivit biten?
Jag vill inte veta.
Rollerna vi intar, Annika och jag. Hon kliver nära: försöker mata katten med vattenspruta. Hennes modersinstinkter är som en jävla naturkraft. Annika sitter i dygn med katten, tvättar sår, klappar. Kontrollerar att hon inte ålar sig ur tratten igen.
Och mina instinkter? Jag blir skenbart rationell. Panikgooglar. Hur snabbt kan en uttorkad katt dö? Jag ringer veterinärer. Ska vi åka in igen?
Storebror Baryshnik, nio månader gammal sibirier, därav namnet, blir orolig och uppspelt när han inte får vara i samma rum som sin skadade syster. Jag går ut och tar hand om honom. För att fly? Jag vet inte.
Mitt i allt detta, jag kommer att tänka på en diktrad av Lukas Moodysson: det banala är det basala.
Och jag fantiserar om hämnd. Enkelt och banalt: att gå över till den misstänkte kattens ägare och slå honom på käften. En rak höger bara. Sedan googlar jag kolsyrepistoler och överväger lite förvirrat att köpa en AK 47 för 649 kronor.
Jag som väl inte ens var någon större djurvän tidigare.
Och jag säger till Annika: tänk då hur man kommer känna när ens barn råkar ut för något.
Men jag tänker: är det här den pappa jag kommer att bli?
Framåt eftermiddagen åker jag till Gnesta och hämtar medicin. Det känns som en lättnad. Ett uppdrag. Jag parkerar utanför Konsum och skriker rakt ut i bilen. Ingen hör.
Men så händer det. Framåt kvällen reser sig Biianka och stapplar mödosamt in i köket. Såren glänser mot den renrakade huden. Hon går fram till vattenskålen. Jag och Annika håller andan. Försiktigt sänker hon ned både huvudet och tratten i vattnet.
Och om det vore en amerikansk film skulle ögonblicket förgyllas av stråkar och pianoklink.
Men här, i stället en sekunds tystnad som är så mycket mer än bara avsaknaden av ljud.
Och så hör vi hennes sträva tunga nå vattnet.
Det är kanske inte oerhört, men det känns så.