Roffe fick ett helvete – nu reser han på sig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har hälsningar från Roffe Nilsén på Norrbottens-Kuriren.
Det Roffe inte kan om hårdkokt litteratur är inte värt att veta.
Han är dessutom rätt hårdkokt själv.
Vi lärde känna varandra via Hasse Häll, en annan begåvad journalist som tyvärr rökte för mycket och gick bortåt vägen i lungcancer för mer än tio år sedan.
Roffe och jag hade inte setts sedan den begravningen, när jag stötte på honom i Luleå häromveckan.
Först kände jag inte igen honom. Han hade inte den obligatoriska kepsen på sig. Han var rundare, såg äldre ut. Den stora skillnaden – han satt i rullstol med ena benet fimpat under knät.
Vad fan hade hänt?
Det hade hänt en hel del, visade det sig, de senaste åren. Han hade visat civilkurage, till exempel...
”Jag ingrep och försökte hjälpa en tjej som fick stryk av en stor kille. Han vände sig om, fick ned mig på backen och började hoppa på mig...”
Fähunden som misshandlat tjejen vägde 110 kilo. Han hoppade med klackarna på Roffes ansikte. Under rättegången tyckte fähunden att ”det är sådant som händer en kväll ute”.
Förutom skadorna i ansiktet fick Roffe mardrömmar och panikångest och ett helvete i största allmänhet.
När rättegången till slut blev av hade vittnena inte så bra minne längre.
Fähunden fick samhällstjänst.
Och när Roffe hämtat sig någorlunda från den pärsen fick han ett skavsår på ena foten som inte ville läka. Han gick till vårdcentralen varje dag en hel vecka och fick såret omlagt men de tyckte inte att det var så märkvärdigt. Det skulle läka snart...
Remissen till Sunderby sjukhus kom i sista stund. Då hade han blodförgiftning och kallbrand. Enligt personalen var han mycket nära döden.
Sjukvård är lite som rysk roulett. Man klarar sig om man har tur. När Roffes cylinder snurrat klart satt en patron i loppet.
De sågade av hans högra fot och en bit av underbenet. Roffe sitter i rullstol, men tränar med protes. Han är förbannad på idioterna på vårdcentralen. Men han är inte typen som ger upp eller ömkar sig själv.
Han hänvisar till sin morbror Sigurd, som fick spanska sjukan 1918, blev nästan blind och drabbades av ytterligare sjukdomar och elände men blev 90 år.
”Aldrig att det kom ett gnälligt klagomål över hans läppar. ALDRIG!”
Följdriktigt är Roffe tillbaka nu, på tidningen, och skriver krönikor och ger boktips till höger och vänster. Grattis, bravo och lycka till!