Jag möter Framtiden och tänker på tid som varit

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har mött Framtiden, inte en gång utan två.

Jag har mött Framtiden två gånger på mindre än en kvart.

Så här gick det till:

Kommer alltså gående över Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. Det är en dag i april och plötsligt får jag syn på en massa skinnjackor som sitter och brölar med varsin öl i vårsolen. Männen sitter där med sina skimrande glas upptagna av sig själva.

Upptagna av att njuta av livet, verkar det som.

Och då slår det mig, att jag aldrig kommer att nå de här männen. Det spelar ingen roll vad jag hittar på att skriva på den här baksidan.

Vi snurrar i skilda världar.

Har precis tänkt tanken, när jag ser tre av Aftonbladets unga manliga stjärnskribenter komma släntrandes över torget och jag tänker: Här kommer ju Framtiden. Här kommer grabbarna som ska få brölets hjärtan att blöda och darra.

Sa inget om det här till grabbarna. Det var bara ”hej, hej” och ”hur är det”. Men när vi skildes, så var jag ändå säker, på att de här killarna skulle nå brölet borta vid glasen. Ja, till och med frälsa dom.

Sex minuter senare öppnar jag grinden till Katarina kyrkogård och börjar minnas. Ser hur mina två söner kommer rusade mellan gravstenarna med sina små vattenpistoler i högsta hugg. Och jag kan inte rå för att jag tänker: ”Den bästa tid var då.”

Och det är nu som jag ser nästa Framtid komma gående. Hur två dagismorsor från 70- och 80-talen promenerar längs kyrkogången. Och vi gjorde som vi alltid har gjort. Vi ställde oss under kastanjerna och talade om Framtiden. Om vår Framtid.

Vi talade om vad vi inte skulle bli. Vi skulle inte bli såna där farmödrar och mormödrar med egen tid och golfklubbor. Vi skulle inte satsa på en tredje karriär och vi skulle inte jobba som volontärer i Afrika. Vi skulle inte doktorera eller köpa något hopplöst renoveringsobjekt i Kroatien.

Vi skulle ta hand om barnbarnen.

Vi skulle ta igen allt det som vi så självklart hade lämnat ifrån oss en gång. Allt som vi sprang ifrån. Vi skulle damma av Babar, Pippi

och Mumintrollet och vi skulle erbjuda tid. Att finnas där. Att backa upp och stå pall. Ja, så här kan det vara att möta Framtiden.

Att möta Framtiden två gånger på mindre än en kvart.