Nazitysklands arv gäller alla – alltid

Quentin Tarantinos återkomst till den vita duken är blodröd till färgen.

”Inglourious basterds” är en mycket rolig och mycket brutal film om judar som tar hämnd mot nazisterna. Brunskjortorna slås ihjäl med baseballträn, skalperas

i närbild, skjuts i skrevet.

De nazister som slipper undan får ett hakkors inristat med kniv i pannan.

Det luktar popcorn i biosalongen. Till slut får tyskarna så de tål. Alla brinner inne och dör. Publiken jublar.

Skratten fastnar aldrig

i halsen.

Sedan går vi ut från salongen. Det blir helg. Popcornen passerar tjocktarmen och blir avföring. Världen fortsätter.

Nazismens arvtagare vet sin plats. Det börjar visserligen bli ont om tyskar som bär en direkt skuld för Förintelsen, världen har fortsatt utan dem, men den indirekta, kollektiva skulden ligger ändå tung över Tyskland. Andra ärr än hos Tarantino.

På andra sidan om arvet: en diplomatisk kris. Det var i förra veckan. En artikel på Aftonbladets kultursida ställde mycket obekväma frågor om Israels militär: Har det stulits organ ur mördade palestiniers kroppar?

Från Israel kom genast beskyllningarna om att Aftonbladet är en antisemitisk tidning. Moderaten Gunnar Hökmark harklade sig och instämde.

Och premiärministern Benjamin Netanyahu, en man med oroande idéer om den fria pressens värde för en demokrati, krävde i går fördömanden från den svenska regeringen.

Med hänvisning till historien ska Israel för alltid slippa att granskas, det är budskapet.

En paroll som tål att upprepas: Vi får aldrig glömma Förintelsen.

Men arvet från antisemitismens Tyskland måste sakna nationell och religiös tillhörighet, lärdomarna får

inte begränsas till att endast gälla tyska förövare och

judiska offer.

Arvet från Förintelsen måste vara att aldrig kompromissa om de mänskliga rättigheterna.

Att alltid granska och ifrågasätta, aldrig tiga eller blunda. Oavsett vilken nation, vilket brott mot de mänskliga rättigheterna misstanken gäller.

Närmare bakåt i historien: kriget i Vietnam, folkmordet i Rwanda, de etniska rensningarna i Jugoslavien.

Auschwitz finns inte längre, läser jag. Oswiecim heter staden nu.

Men om det är något vi lärt oss av historien är det att nu alltid är en upprepning av då.

Det pågår alltid här och nu. Någonstans i världen finns alltid ett Auschwitz.

Följ ämnen i artikeln