Laila har haft 365 chanser säga förlåt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ganska sent på kvällen dan före doppardan ringde telefonen i det lilla torpet där vi satt och gnaskade skinka.
Svärmor svarade, och kom tillbaka efter några minuter. Hon såg både konfunderad och nöjd ut. Den som ringde var en av hennes elever, som ville be om förlåtelse för att han betett sig illa mot sin fröken. Det var bra gjort. Bättre sent än aldrig.
De flesta av oss vet att Thailand är ett populärt svenskt turistmål och insåg att många svenskar förmodligen dödats eller skadats illa, innan vi ens lärt oss uttala tsunami.
Den kopplingen gjorde inte vår utrikesminister. Hon som av omsorg om sin familj inte tittar på tv eller läser tidningar i sitt hem. Hon som går på teater istället för till jobbet, vid en tidpunkt då katastrofen är ett internationellt känt faktum, och som dessutom har fräckheten att yttra sig arrogant gentemot media som undrar vad hon håller på med.
För alla dessa felsteg hade Laila Freivalds sannolikt kunnat få folkets förlåtelse - om hon hade bett om den.
Vi svenskar är inga oresonliga Übermensch som kräver ofelbarhet av ministrar och tjänstemän. Vi kräver rättvisa, humanism, engagemang och ärlighet.
I 365 dagar har Laila Freivalds haft chansen att be om förlåtelse. Hon hade i princip kunnat välja både tidpunkt, medium och talskrivare. Hon hade kunnat titta oss i ögonen genom tv-kameran och säga något som lät äkta, mänskligt och medkännande.
I stället har hon burit sitt järnansikte som en trotsig mask, och därmed givit näring åt den mediala demonisering som hon utan tvekan varit utsatt för (och som jag nu spär på).
Hennes politiska fingertoppskänsla är lika svag som hennes empati. Varför skulle hon annars ens överväga att medverka i gårdagens minnesceremoni? Nu valde hon - sannolikt med hjälp av någon klok rådgivare - att avstå. Allt annat hade varit en skandal.
Landets utrikesminister har alltså diskvalificerat sig själv från det som vore självklart för en utrikesminister: att delta i minneshögtiden över 543 svenskar som dödades utrikes. Det är direkt absurt.
Ändå hävdar statsministern att han har fortsatt förtroende för Freivalds och inte ser henne som en belastning för regeringen.
Sanningen är nog snarare att hon betraktas som en potentiell tillgång, som offerlamm i den kommande valrörelsen.
Jag gissar på ambassadör. Dock ej i något utpräglat turistland.