Stenbecks skrytgran är en folklig tradition

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

D

et brukar stå en jättelik julgran på Skeppsbron i Stockholm, en extremt regelbunden och perfekt, men ganska kitschig skapelse, fullt i klass med Disneys allra juligaste inomhusträd. Fast 33 meter hög, med stjärnan i topp. Så även i år.

I går ringde en kompis och klagade på den granen.

- Den är en symbol för kapitalismen och för Amerika, sa han. De har borrat i grenarna. Fyra man i en vecka. De kunde väl ha släpat dit en granjävel från skogen istället. Sedan klär de granen så man inte ser de iborrade grenarna.

- Gå till din riksdagsman och be henne motionera om planekonomi, sa jag. Om du gillar deras symboler bättre. Förresten är seden att ha julgran en import från Tyskland.

Han tyckte i alla fall att jag skulle skriva om att granen var ful och kapitalistisk och amerikansk.

- Du måste ta upp det här i en spalt, sa han. Men det vågar du väl inte"

Den excentriske miljardären som varje år ställer dit den regelbundna jättegranen är min arbetsgivare. Han syftade på det.

- Nej, sa jag, det vågar jag inte. Den grejen rör jag inte med tång" Det är för känsligt, helt enkelt.

Redan när jag sagt det hade jag ändrat mig.

Varför ringde killen och klagade på en julgran? Hade han inte viktigare saker att göra? Det framkom att han själv brukade ha julgran hemma varje år. Köpt eller snodd i skogen, det var olika. Man tittar ut en som ser skaplig ut, sa han. Han tyckte det var kapitalistiskt att manipulera granen genom att borra i grenarna.

- Om du bygger ett hus, vill du ha raka bräder, eller naturligt krokiga grenar?

- Ja, det beror på, sa han.

- Damerna på mitt systembolag älskar den där stora granen, och de är folkligare än du.

Så där höll vi på.

När han lagt på bestämde jag mig för att gå till botten med frågan, genom grävande journalistik. Kolla litet på nätet alltså.

Det visade sig att julgranen blev vanlig i svenska hem först mot slutet av förra seklet. Tidigare hade det bara varit en överklassfason att släpa in barrträd. Julgranarna var mindre på den tiden och stod på borden. Naturliga granar alltså. Med insekter och allt.

Men - det visade sig också att det fanns något som kallades julträd, redan långt innan bruket av julgranar blev en folklig tradition. I stora delar av södra Sverige är detta belagt och dokumenterat, troligen förekom julträd också i norra Sverige.

Julträd. Inte julgran. Och nu kommer poängen. Enligt denna gamla tradition - som fortfarande lever kvar i form av ljusstakar med röda, spetsade äpplen - skulle varje husbonde göra ett julträd till stugan. Julträdet, eller julapeln som den också kallades, återbrukades ungefär som en modern kinesisk plastgran. Och julträdets grenar borrades in i det som var stammen för att julträdet skulle bli regelbundet och vackert.

I Blekingeboken 1991 skriver Nils-Arvid Bringéus under rubriken "Silpingeträdet och andra julträd. En studie i tradition och revitalisering":

”Att julträden går tillbaka till förra delen av 1800-talet kan det knappast råda något tvivel om. Många uppteckningar visar att julträdet var en föregångare till julgranen. I flera hem kastade man ut julträdet när man började med julgran, men man kan också ha haft både julträd och julgran jämsides" Uppteckningarna visar att julträdet inte var någon borgerlig tradition även om det fanns i de små Blekingestäderna. Det brukades främst på landsbygden, såväl bland bönder som torpare. De senare hade inte alltid plats för julgranen varför de istället tände sitt julträd.”

Genom sin artificiella konstruktion knyter julgranen på Skeppsbron således väl an till den svenska historien. Dock inte till överklassens nyare, tyska sed att använda riktig gran, utan tvärtom till den folkliga tradition med hemsnickrade julträd som fanns hos fattigt småfolk på den svenska landsbygden.

Robert Aschberg