Här ska man helst gå utan kalsonger
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi satt på restaurang Hong Kong i Nouadhibou i tisdags för att släcka törsten. Det är den enda av stadens tre kinakrogar som garanterat inte är en bordell. Dessutom har de brännvin.
Nouadhibou är en sömnig tätort i norra Mauretanien, belägen på en halvö som sticker ut i ett av världens mest fiskrika vatten.
Landet är dubbelt så stort som Sverige, ligger på den afrikanska västkusten mellan Marocko och Senegal och består huvudsakligen av sand. Vi firade en långhelg där i öknen. Det var sand överallt. Sanden fyllde både skorna och ögonen och öronen och grusade hela tiden mellan tänderna.
Vid bardisken på Hong Kong satt en spansk fiskare. Stora delar av EU:s fiskeflotta hårdfiskar utanför kusten. Spanjorerna har till och med ett eget sjukhusskepp i vattnen, om någon fiskare skulle bli sjuk.
Vid vårt bord satt en skandinavisk konsult, en riktig gammal Afrikaräv. Han slog fast att på den kontinenten bör man aldrig gå med kalsonger, eftersom skrevet ska hållas så svalt som möjligt. Annars behövde man inte bekymra sig så mycket, menade han.
Sedan berättade han om alla sina vänner på orten; om apotekaren som säljer 96-procentig sprit till ukrainare och ryssar under förevändning att det hjälper mot skavsår, om den före detta polisen som bytte till turistbranschen, mutar folk till höger och vänster och plötsligt anlagt ett låtsat intresse för sportfiske, om den indiske experten på skrot, om den gapige gamle spanske fascisten som gömmer sig i stan, men inte har råd med mat och hyra utan lever på allmosor från överseende utlänningar.
Vartefter det sjönk i glasen började historierna handla om andra människor och länder i området. Konsulten berättade om en fransk kompis i Kongo vars fru lagat soppa på en människohand. Måltiden ledde till omedelbar skilsmässa, och killen kunde aldrig äta på restaurang om han inte sett på medan kockarna lagade maten. Så var det historien om gubben i Ghana med 19 fruar och mer än 100 ungar. En riktig kraftkarl, således, men vi avundades honom inte, och hur höll han reda på alla födelsedagar? Efter det ledde samtalet in på en del detaljerade historier av grövre art.
Det är möjligt att ökenlandet Mauretanien kan bli ett utmärkt turistland. Där finns 65 mil orörd sandstrand, ett av världens häftigaste fågelreservat, ett spännande fiske, rester av viktiga korsvägar och historiska kulturskatter i öknen. Men det är också ett komplicerat land, en mycket fattig före detta fransk koloni som levt länge med en skitregim och nu, efter en kupp, möjligen börjar närma sig en viss form av demokrati.
Slaveriet, som officiellt upphävts minst tre gånger genom historien, förekommer dock fortfarande, och först nyligen slutade regeringen att fängsla och förfölja dem som bekämpar eländet.
Månggifte är vanligt och lagligt, en fru kostar normalt tre, fyra eller fem kameler, beroende på samhällsställning. (Det finns 1,5 miljoner kameler i landet, köttet smakar utmärkt, men blir segt eftersom det inte hängs utan äts färskt.) Homosexualitet är belagt med dödsstraff.
I en av vikarna utanför Nouadhibou står mängder av fartygsvrak uppkörda i vattenbrynet. De flesta är fiskebåtar från de rika länderna. Båtar som tjänat ut och rostat sönder och vars ägare i många fall lurat försäkringsbolagen på pengar genom att ställa båtarna där.
Nu ska båtarna huggas upp, delvis med biståndspengar. Vi stod och betraktade denna marina kyrkogård medan ett två kilometer långt malmtåg gnisslade förbi bakom oss för att lossas i hamnen. Det finns gott om järnmalm inåt landet, som bryts och säljs till utlandet.
Det fanns en slags ödets ironi i scenen. Bakom oss gick malmen ut för att förädlas i rikare länder, och bli stålbåtar som efter tio eller tjugo år skulle vara utslitna och kanske hamna där i vattnet igen.