Hur demonstrerar man mot sina egna barn?
Publicerad 2024-05-15
Var är demonstrationerna mot gängvåldet? Under de senaste åren har jag ofta fått den frågan.
Ibland kommer den från poliser. De är förundrade och besvikna över att det som ofta kallas ”hela samhällets ansvar” ändå mest verkar hamna på deras axlar.
Ibland kommer frågan från en läsare. Man är upprörd och vill engagera sig. Jag har inga demonstrationer att rekommendera, men brukar hänvisa till lokala organisationer som jobbar med till exempel läxhjälp eller nattvandring.
En sådan är Team Storebror, som startades av Dimitris Constantinou, en före detta kriminell som i dag är socialpedagog. Dimitris vill fungera som den vuxna förebild han själv saknade när han gled in i gängkulturen. Nu nattvandrar han i Stockholms förorter. Ofta är han och någon kollega de enda vuxna på plats.
Dimitris undrar också var demonstrationerna är. När gatorna fyllts av människor som tågar för andra hjärtefrågor kan han bli frustrerad.
”Ibland känns det ensamt och hopplöst när jag och mina kollegor ger oss ut på kvällarna för att tillsammans med poliser kämpa för att få bort gängkulturen från våra gator. Vi står där mitt framför ögonen på de lokala knarklangarna och barnen som slits mellan skolan och gängkriminella och riskerar våra liv för att försöka göra skillnad,” skrev Dimitris på X i veckan.
”Samtidigt som vi hör er skandera “Free Free Palestine” och “Heja Israel”. Tänk om vi alla kunde enas och visa samma passion och engagemang för våra egna problem. Då kanske vi verkligen hade kommit någon vart i kampen för att skambelägga och nedmontera gängkulturen.”
Det är enkelt och lätt att säga att frågan om den svenska gängkriminaliteten är ”komplex”. För det är också helt sant. Frågan har hundratals olika svar – den griper in i så många delar av samhället att vem som helst kan plocka ut vilken skärva som helst och påstå att man hittat lösningen.
Är det därför vi inte demonstrerar, för att komplexa frågor inte passar för demonstrationer? De som är allra mest engagerade har också ofta mest kunskap, och ser ser därför frågans alla gråzoner och motsättningar. Då kanske det blir svårare att sammanfatta sina åsikter på ett plakat? Eller att veta vem man egentligen ska demonstrera mot.
Samtidigt: om de som är mest engagerade också vägrar välja en sida, hur ska det bli några demonstrationer? Om inte de som brinner mest för frågan tar sig upp på barrikaderna – vem ska stå där då?
Dimitris Constantiou är trött. Han önskar bara lite mer stöd från fler människor.
– Det känns som att jag ser tusentals videos för Palestina av svenska aktivister i dag. Var är tårarna för våra egna barn?
Vad vill du ska hända?
– Det här måste bli en förortsrörelse. Vi måste själva ta frågan och äga den. Annars kommer populistiska politiker fortsätta använda den emot oss. I decennier har vi lagt skulden på andra ställen än i våra egna kvarter. Resultatet ser vi nu.
– Just nu är det inte en person som Lasermannen som mördar våra barn. Det är inte nazisterna. Inte politikerna. Vi måste börja prata om att det är våra egna barn som mördar varandra.
I veckan kom en mätning från Aftonbladet/Demoskop som visade att femtio procent av svenskarna blivit mindre benägna att ingripa vid brott än för ett år sedan. Och att allt färre väntar sig att få hjälp när de själva är utsatta. Det vi brukar kalla ”civilkurage” sjunker när samhället behöver det som mest.
Kanske är det naturligt. Vem blir inte rädd?
Demoskops opinionschef Johan Martinsson tror att mordfallet i Skärholmen, där pappan Mikael sköts framför sin son efter att ha konfronterat ett gäng ungdomar, kan ha påverkat resultatet.
Dimitris Constantinou växte upp i Skärholmen. För tjugo år sedan var han en av de unga vid tunnelbanan. Nu nattvandrar han ofta här. Efter mordet på Mikael har Dimitris återigen stått framför kamerorna och bett om hjälp, om engagemang och om demonstrationer.
Att de inte kommer tror han beror på att alla som talar om frågan lägger lösningen på en plats där de själva inte befinner sig.
– Jag var själv en förortsunge som hoppade av skolan och kände mig värdelös. Berättelsen var alltid att jag var ett offer för omständigheterna. Det är en klassiker som upprepas av många. Men den höll mig tillbaka.
– Kanske handlar det om att man inte vill trampa sig själv på tårna. Alla hittar lösningar på ställen där de själva inte är.
Många som engagerar sig mot gängvåldet i Stockholm i dag gör det utifrån egna erfarenheter. Man kan som Dimitris ha levt det livet själv, eller på något annat sätt haft kriminaliteten nära sig. De som jobbar mot våldet är ofta själva märkta av det. Kanske är det naturligt att man då fokuserar på läkande snarare än på demonstrationer.
Organisationer som Kollektiv sorg driver samtalsgruppen Collective Talks och jobbar på olika sätt jobbar med konst och samtal för att uttrycka sorg över döda vänner. Grunden är traumabearbetning – snarare än kamp på gatorna.
I en grupp nattvandrare från Järvaområdet i norra Stockholm ingår flera mammor till unga män som gått bort i gängkrigen. En förälder jag känner till är mamma till en medlem i ett av stadens mest beryktade gäng. Samtidigt har hon förlorat en annan son i en skjutning.
Här finns nog ytterligare svar på frågan om demonstrationer. Hur demonstrerar man mot sina egna trauman? Och vem demonstrerar mot sitt eget barn?
– Jag tycker att de här mammorna gör så gott de kan. Det gör nog precis allt de kan, säkert mer, säger Dimitris Constantinou.
– Men om inte det här växer så är de för ensamma. Nu måste de få hjälp från resten av folket.