Fördubblat antal fängelsemånader
Antalet utdömda fängelsemånader har fördubblats på tio år.
Under samma period har antalet platser på anstalt ökat med 3,4 procent.
Brå släppte i morse nya siffror över antalet personer som dömdes för brott under 2023.
Materialet återspeglar i inte obetydlig utsträckning den mörka situation Sverige befinner sig i med det som en statistiker benämner som dödligt skjutvapenvåld – men som bortom staplar och diagram är liv som tar slut i blodpölar, unga torpeder som förstör andras och sina egna liv och familjer som slås i spillror.
Under 2023 ökade antalet lagföringsbeslut om mord och försök och förberedelse till detta brott med 44 procent jämfört med året innan.
På tio år är ökningen 178 procent. Från 111 till 309 beslut.
Anmärkningsvärda siffror, milt utryckt. Siffror som i någon mån går att förklara med brottsutvecklingen, men det är inte hela sanningen.
En justitieminister vill sannolikt åberopa nya lagar som har gett polisen bättre verktyg. En polischef nämner troligen utvecklade arbetsmetoder.
Båda dessa förklaringar har rimligen ett berättigande.
Brå:s rapport visar också att antalet utdömda fängelsemånader har ökat kraftigt.
199 081 månader i fjol, jämfört med 159 427 året innan. En ökning med 25 procent.
Och om vi tittar tio år bakåt rör det sig om en fördubbling.
En utveckling som givetvis hänger ihop med alla de straffskärpningar som har gjorts under denna tid.
För alla anhängare av hårdare tag är dessa siffror sannolikt goda nyheter.
Men för Kriminalvården, som ju ska härbärgera alla dessa fångar, är utvecklingen besvärlig. Riktigt besvärlig.
Under detta årtionde har antalet tillgängliga ordinarie platser på kåkarna inte ökat nämnvärt.
Diskrepansen i utveckling mellan å ena sidan de utdömda fängelsestraffen och å andra sidan Kriminalvårdens kapacitet är onekligen anmärkningsvärd.
Det räcker med en snabb titt på myndighetens hemsida för att få en bild av situationen:
”128 nya platser invigda på Kumla”...”Målet är att utöka i Karlskoga”...”Kvinnoanstalten Sagsjön tredubblar platserna”...
Aftonbladets reporter Victor Stenquist granskade för några månader sedan hur det såg ut på fängelser och häkten.
Resultatet var inte uppmuntrande. Överbeläggningen börjar bli systemhotande.
Kriminalvården bröt mot lagen för att få verksamheten att fungera, lokala polischefer bad dagligen sina patruller att om möjligt försöka undvika frihetsberövanden, brottslingar gick fria.
I fjol satt i snitt varje dag 6 300 personer på kåken. ”Beläggningsgrad 120 procent”, som någon byråkrat i senaste årsrapporten uttryckte det.
Och värre kommer det att bli. Om Tidöavtalets alla hårdkokta reformer genomförs behövs antalet fängelseplatser fördubblas. Upp till 16 nya anstalter måste byggas.
Kriminalvården skickade i en rapport i fjol ut ett nödrop och varnade för att det blir svårt att klara uppdraget.
Det vädjades om alternativ till kortare fängelsestraff, exempelvis fler fotbojor, men för döva öron. Säg den politiker som i vår tid vill bli anklagad för mjukhet.
Den hårt ansträngda myndigheten kommer att få det betydligt svårare att genomföra ett av sina viktigaste uppdrag, nämligen att verka för att färre dömda återfaller i brott.
Det finns med andra ord en risk för att en politik som syftar till att minska kriminaliteten i själva verket bidrar till att den ökar.